Någon sorts kärlekshistoria.

En gång var jag kär.


Sådär förbaskat kär i en pojke och ibland levde vi som i en klyscha. Han förtrollade mig med sin kärlek som var till för just mig. Omfamnade mig med sina kraftiga, muskulösa armar med blod som strömmade av trygghet. Ibland somnade jag med kyssar som smakade tandkräm och öl när han vinglat hem från en sen utgång. Och ibland vaknade jag upp av kyssar som smakade nyvaket. Då gnuggade jag mina morgontrötta ögon och fick se honom i solens motljus som formade en ljus aura omkring hans kropp. Han räddade mig. Han och hans aura. Och Han fick mig att inse vilken fin kärlek det faktiskt finns. Inte bara den där förjävliga, den vi förstås också kunde ha. Som när vi bråkade och jag gjorde bort mig, eller hur vi etsade fast oss på småsaker och ingen av oss ville ha fel. Alltid rätt. Men till sist sa förlåtförlåt och jag är dum i huvudet och du är värd bättre. Men det är alltid såhär, sa Han. Jag sårade honom. Han sårade mig. Men vi älskade varandra. Och ibland var det det enda som behövdes. 

Och ibland inte. Ibland var det inte tillräckligt. 

Som när vi satt på min balkong och Han sa att Han inte visste vad Han kände, om det räckte till. Då hjärtat gick i glassplitter och splittret gjorde sönder varenda organ, kärl och blodåder i min kropp. Eller som när jag såg honom gråtandes för första gången, på grund av mig, i en tunnel i Norrtäljes svala sommarmorgon. Och så har vi då när jag i panik sprang hem till honom barfota mitt i natten när jag hade hånglat med en annan veckan efter vi hade gjort slut. Bad i ett hulkande om att få komma innanför dörren och när jag till slut fick så sov jag vid hans fotkant på sängen bara för att få vara nära honom en sista gång. Lyssnade på Veronica Maggios ”Snälla bli min” och grätgrätgrät. Och var tom. Känslokall och oändligt tom på kärlek och fylld av glassplitter.

Men.

Sen fann vi varandra igen någonstans bland tälthavet, ölburkar och illaluktande sopor på en festival några veckor senare. Vi hade det där leendet i ögonen och på läpparna. Vi bara visste precis där att det skulle bli vi igen, vi var inte färdiga än. Så vi fann varandra, än en gång, bland varma sovsäckar och svettiga mornar av den starka solen i juli. Och vi åkte till Spanien där vi blev sandiga, fulla, drömmande och kära. Trodde Vi. Trodde jag. Trodde Han.

Men.

Vi hoppades nog lite för mycket. Och jag var nog egentligen inte redo. Inte alls. Så det Vi som fanns tidigare försvann igen precis då sommaren började lida mot sitt slut. Jag träffade en annan. Han träffade en annan. Försökte trösta mig med annat hångel fast jag visste hela tiden att inget hångel kunde bli bättre än med just Han. Därför kom augusti och på något sätt och räddade oss, då vi möttes igen. Jag satt i en alldeles för stor och stickig tröja med honom på en bänk. Vi båda visste. Vi hade sårat varandra igen, jag dig och du mig. Femton minuter senare låg vi och hånglade i baksätet på hans bil. Så lätt det kunde vara, vi kunde bara inte vara ifrån varandra.

Men.


Allting tar slut. Precis som sidorna i en bok, ett liv, en dag eller på sida hundraåttioåtta, vid nittio år eller när klockan slår 00:00. Vi valde bara att sluta lite för tidigt, vid 13654 kilometer. När jag valde att följa mina drömmar och fly till Kenya för tio månader, och Han kunde ju inte följa med. Vi trodde för allt i världen att det skulle fungera, men det gjorde det inte. De där 13654 kilometerna var för mycket för vad vi redan hade klarat. Och det var bara så.


En gång var jag kär. En kärlek som krossades av drömmar.

 


Snart.

Jaha. Så sitter jag här nu igen. Som många kvällar förut. Och bara tänker, tänker, tänker. Grubblar. Virrar runt mig i tankar som gör att magen knyter sig. 
 
Om sju dagar så flyttar jag till Kenya. Och ja, jag skrattar till och med för mig själv. Det är ju egentligen bara helt jävla sjukt. Och just därför. Så vrider sig magen nu. Ångest. Panik. Rädsla. Men samtidigt en längtan. Allt detta nu när jag börjar inse, att jag faktiskt ska dit. Och det är snart. 
 
Men jag är så helvetes rädd. Jag är rädd för att lämna allt här hemma. Släppa alla trådar och bara åka iväg. Jag är rädd för att förlora Mattias, när det är han jag vill spendera livet med. Jag är rädd för att inte ha kontroll. För att inte kunna slänga iväg ett sms när något inte stämmer. Jag är rädd för att lämna min familj. För att lämna mina kusiner. Och jag är rädd för att lämna mina vänner. Jag är redan nu rädd för att komma tillbaka efter ett helt år och inte veta hur någonting kommer se ut precis just då. Hur mycket allt kan förändras och hur mycket människor kan ha förändrats. 
 
Jag tänker väl inte heller försöka printa in i mitt huvud att det kommer bli så jävla bra där. Jag vet det redan. Jag vet jag vet jag vet. Jag vet att jag kommer få det bra, om inte bäst. Men jag måste få vara rädd. Det kommer jag vara ändå. Och därför tänker jag låta mig själv att gråta. För det kommer inte vara lätt. Inte nu. Inte om sju dagar. Och inte någonstans i livet. 
 
Nu vet jag inte ens vad jag skriver längre. Så jag ska väl bara fortsätta gråta lite. Och sedan sova. För imorgon är en ny jävla dag. Snart åker jag. 

Om jag bara kunde.

Jag låtsades sova. Som vanligt. Gav ifrån mig ljud som jag antog, och trodde, att jag gjorde när jag sov. Givetvis så lyckades jag inte luras när han väl kröp ner bredvid mig. Han nöp mig i midjan, precis under de tredje revbenet, precis där han vet att det kittlas som allra mest. Jag fnittrade och kände hur han drog mig till sig. Avslöjad.

- Mig kan du i alla fall inte lura, sa han och fortsatte att kittla mig. Precis där. Där vid revbenet. Där. Där man bara behöver dra fingertopparna så visar jag smilegroparna. Jag kvävde skratten i kudden och försökte desperat slå bort händerna, utan vidare lyckat resultat.

När han till sist slutade blev allting tyst. Jag tittade in i hans ögon och visade än en gång smilegroparna. För det blev ju alltid så. När jag såg på honom. Och när han tittade på mig sådär. Att smilegroparna kommer fram. Jag la ner ansiktet i kudden och andades ut. Luften från min mun gjorde det varmt på kudden och till slut när luften tog slut la jag mig så våra ögon möttes igen. Han tittade fortfarande på mig. Sådär. Sådär så jag smälter. Och utan att släppa blicken lutade han sig över min kind och viskade:
- Jag älskar dig, jag gör verkligen det.

Jag kunde känna hur tandkrämen dansade ur munnen på honom och snuddade vid mitt öra och hur det kittlade till. Inte bara där utan överallt. I tårna och fötterna som helt plötsligt spändes. I benen som helt plötsligt drogs upp mot magen i kamp om att stoppa fjärilarna som lämnade sina puppor. Och jag kände det i magen som helt plötsligt töjdes ut som om jag kippade för att få luft. Men jag blickade ner. Som vanligt. Jag vet ju inte vad man säger. Hur man säger. Hur man beter sig. Hur man älskar någon. Hur man visar det. Det ända jag visste var att jag aldrig i hela mitt liv hade upplevt det som jag gjorde när du rördepratadekyssteskrattade med mig. Aldrig. Varför kunde jag då bara inte säga det? Visa det? Jag. Älskar. Dig. Jag älskar dig August. Jag gör det. August jag älskar dig. Jag älskar dig dig dig. Jag älskar älskar älskar dig. Jag älskar dig August och jag är så kär i dig så jag håller på att gå sönder och hela jag håller på att spricka av kärlek och när du ser på mig kan jag inte ens stå. Varför gick det inte att säga. Varför varför varför.

 

Jag såg att han blev ledsen men som vanligt också envisades med att inte visa det. Han vände bara ryggen till. Jag flyttade närmare och la näsan mellan hans högra skulderblad och ryggraden. Precis där, där det gick lite inåt och blev lite benigt. Jag drog med fingertopparna över den svala huden där täcket hade lämnat plats på hans höft. Du var så perfekt, August. Och jag ville viska det till honom, låta tandkrämen dansa ur munnen och låta orden träffa hans hjärta. Jag ville säga det, se in i hans ögon och visa hur jag kände. Jag ville skrika det, skrika till hela världen så som Ronja Rövardotter skriker ut sitt vårskrik. Jag ville att alla skulle veta. Men jag kunde inte. Så istället var jag tyst. Vi var tysta. Istället drog jag med mina händer varsamt i din nacke, som om jag spelade piano. Kysste den och andades ut.

 

Vi somnade. Som många gånger förut. För efter ett 1 år tillsammans så är det här inte första gången det händer. Det är inte första gången som jag fegade ur. Jag förstår inte hur han kunde stå ut med mig. Jag bad alltid om att du inte skulle försvinna. Tyst, tyst för mig själv.

 

Och vi vaknade. Ett utdraget vaknande och jag vaknade innan dig som alltid. Jag låg och tittade på dig för du var så jävlajävlajävla fin. Fin. Vacker. Snygg. Söt. ALLTING. Och gropen ovanför din överläpp där man skulle kunnat lägga en vattendroppe och inte ens den skulle ha trillat bort. Dina ögon. Ja, dina ögon August. De där kisande blågröna ögonen som fäste blicken i mig. Dina ögon. Hela du August. Jag förstod inte. Hur kunde jag låta det här försvinna? För det var precis det som var på väg att hända. Jag visste det. Om jag bara kunde visa allting som bankade så förbaskat inom mig så skulle allting bli bra. Om jag bara kunde visa allting som ville ut. Allting som jag kände. Om jag bara kunde.

 

Vi låg i sängen hela dagen. Drack minst tio koppar te. Han gillade inte kaffe, precis som mig. Vi låg i sängen så länge att lakanen snurrade ihop sig. Tills solen gick ner och skapade ett varmt ljus över ditt ansikte. Vi sov en stund. Vi vaknade. Hånglade. Älskade. Sov. Drack te. Åt mackor. Spelade gitarr. Hånglade. Sov. Vaknade. Pratade. Och allting var bara så jävla perfekt. Allt var precis det jag önskat mig. Men:

 

Vi somnade.

Och vi vaknade.

Vi somnade.

 

Och jag vaknade.

 

Utan honom. Som jag alltid gör nu för tiden. För tillslut så försvann han ju. Och jag hade vetat att det skulle hända. Förr eller senare. För jag fegade ur. Fegade ur från allting. Från allting jag alltid önskat mig men som stod mitt framför mig. Så jävla typiskt mig. Och nu vaknar, somnar och skrattar jag själv. Skrattar åt mig själv. Åt hur patetisk man kan vara. Hur patetiskt det är att inte kunna visa känslor till den man egentligen älskar mest av allt. För jag vet ju det. Att jag älskar dig mest av allt i hela världen August. Så jag skrattar åt mig själv. Sitter i samma lakan som förr var snurriga av våra kroppar. Skrattar högt och ljudligt i samma lakan som nu ligger prydligt spänd runt sängens alla fyra hörn. Och jag gråter för att du försvann men för att jag visste att det skulle hända och för att du inte är här med mig och för att du inte älskar mig längre. Jag gråter för att jag inte kunde. För att jag inte kan.

 

Om jag bara kunde så skulle allting bli bra. Om jag bara kunde skulle han vara här med mig. August.

 

Om jag bara kunde.

Av: Maja Karlström

Något som alltid knackar oss på axeln, del 1.

Synonymer för ordet fördom: Att dra alla över en kam, trångsynt, förutfattad mening, inrotad vanföreställning, ogrundad uppfattning, partiskhet, bias.

”Bara för att det är vi som är invandrare, svartskallar, så tror de att de kan leda allt”

 

Jag blickar ut över Stockholms Gamla stan. Mina ögon möts utav höga hus i klara färger och på min vänstra kind känner jag hur solen träffar och värmer upp de som tidigare blivit svalt utav höstens kalla bris. Jag värmer mina händer genom att lägga de mellan mina korsade ben. Framför mina fötter ligger en hund som ser ut att ha en stark dragningskraft till marken. Han ser nästintill död ut. Och om det inte vore för hundens näsborrar som sakta vidgade sig medan de sög in luft så skulle jag nog trott att den var just det, död. En svag lukt utav instängdhet och köld slingrar sig förbi längs de blåa tunnelbanesätena likt en osynlig orm och slingrar sig sedan vidare upp längs mitt ben och tränger in i mitt luktsinne. Jag kan se mig själv speglas i glasrutan och känner hur tågets motorer arbetar när jag lutar tinningen mot fönstret. Jag hör någon prata i bakgrunden på ren, klar svenska. Av ren reflex så drar jag min blick dit, sedan på de klara husen igen. Men vänta nu? Jag tittar tillbaka. Mannen som pratat är utav indiskt ursprung. Hans hy är gyllenbrun och ser ut att vara len som en babys. Över hans smala kropp hänger en brun mocka jacka och han ser stilig och otroligt vänlig ut. Han håller i en barnvagn och hans gudomligt söta barn håller på med en pappersloppa. Jag skäms över att ha blivit chockad över hans kunskap över att kunna prata så bra svenska. Jag har ju inga fördomar, men tydligen så hälsar de även på mig ibland. Sedan säger hans barn: ”Pappa, pappa! Vilken färg? Svart, gul, vit eller röd?” Och ja, vilken färg? Svart, gul, vit eller röd? Det ska inte spela någon roll, fick jag då bestämt för mig.

 

Genom min pappas kontakt med skolor får jag tag på en skola som har en speciell inriktning för invandrare. Det är den 13 oktober och efter en stressad morgon tar jag mig dit. Skolan är gjord utav rött tegel och har ett nedstämt molntäcke hängande över hela byggnaden. Jag klampar in med mina DrMartens och går mot skylten där det står ”Språkintroduktion”. Det tar ett tag för mig att få reda på vart jag ska ta vägen men tillslut så träffar jag en kille som går på denna avdelningen. Vi blir visade till ett avskiljt rum. Rummet är rektangulärt format med väggar vita som barnens första tänder. På den ena kortsidan av väggen, mittemot där man kommer in, är ett fönster. Utanför kan jag ser hur regnet faller ner. De ser ut att vara i krig, för regnet faller inte i en enda riktning utan med hjälp utav blåsten ser de ut att vilja kämpa för att nudda marken först av alla tusentals droppar. Himlen är disig och solen skiner igenom molnen som när man tittar på en lampa i en överhettad bastu. Vi kall pratar lite och han berättar om sig själv. Han vill vara Anonym, så från och med nu väljer jag att kalla honom Erik. Erik kommer från Afghanistan och har bott i hos en svensk familj Sverige i ungefär 10 månader. Han går på en skola här som han inte vill att jag nämner vid namn och givetvis accepterar jag även det. Mitt första intryck utav honom när jag såg hur de kallade upp honom i klassrummet var att han var ganska blyg. Men det intrycket ändrades snabbt till att visas vara en otroligt trevlig och snäll kille som vet var han står.

 

 

 

 

Vill ni läsa mer?


Att behöva slitas ifrån sin andra halva.




Imorgon försvinner min andra halva, min pojkvän och min bästa vän till ett annat land. Till Norge, för att jobba där på obestämd tid. Jag tror ni förstår själva hur svårt det är att behöva dras ifrån honom. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska klara mig. Men det enda jag kan göra är att tänka positivt, det är faktiskt lätt att ta sig dit. Men ingenting kommer ändå vara likadant, och det är det som gör ont. Och att jag inte kommer kunna känna hans närhet, få hans fantastiska pussar, somna intrasslat med honom varje natt, få peppande sms när jag som mest behöver det, inte ligga i hans famn tätt tätt intill och inte skratta med honom tills jag får magknip. Iallafall inte lika ofta som nu. Jag älskar honom något otroligt och jag vet, och tror, att vi kommer klara det här. Att det bara gör oss starkare. För jag vill ha den här killen, Mattias, så otroligt mycket och jag kommer älska honom mer och mer för varje hundratals mil som det skiljer oss åt. 

Tjugo månader Mattias.

Kärlek. Det är ett jävla tjat om kärlek. Men något så underbart, sagolikt och alldeles förjävligt är ju förstås det bästa någonsin att just tjata om. Vilken tur att jag hittat en sån kille att tjata om. Som vill dela säng med mig varenda natt, skeda med mig och låter mig lirka in mina frusna fötter mellan hans ben, som är kär i mig trots hur jag ser ut när jag sover (jätteful). Och till slut vakna upp i samma säng på morgonen när sommar, höst, vår och vinter solen väljer att väcka oss med dess strålar. En sån kille som du, som jag kan berätta allt för och håller om mig när jag är ledsen. Spelar piano över min pojknacke och kramar mig lite extra, extra hårt för att fysiskt berätta att allt är okej, att allt alltid ordnar sig. Och det gör det ju. Med dig nära mig. Ibland undrar jag varför just jag fått den turen. Att ha dig. Som när vi låtsas flyga flygplan på köksgolvet, skrattar fast det är svårt när dina ben är stångade i min mage, när jag ramlar ner och vi pussas. Och när du säger ”Jag älskar verkligen dig. Jag gör verkligen det.” Och vet du. Jag älskar också dig. Verkligen. Och som solen lovar att komma om sommaren, lovar jag att älska dig i alla årstider.

 


Men jag vet inte.

Jag vet inte för mycket. Jag vet aldrig vad jag vill. Och jag får aldrig den där magkänslan över vad som är rätt att göra eller vad som är helt fel. Om man skulle göra en undersökning vilken mening jag sa mest om dagarna skulle det bli "Jag vet inte". För oftast så vet jag faktiskt inte. Trots att jag lovar mig själv att sluta och säger högt för mig själv att jag visst vet. Så vet jag inte. Jag vet inte ens vad jag vill titta på för film eller vad jag ska välja för chips-smak. Nej. Då låter jag hellre de runt omkring mig få välja. För de vet ju. Hela tiden. Men inte jag. Jag vet aldrig.

KÄRLEK SLUTAR ALLTID MED OSS

jag kunde ju låtsas som om jag inte trodde att det skulle bli vi igen. att efter allt regn kommer ännu mer regn. men jag visste ju att det skulle komma solsken. att du skulle komma tillbaka och skina som den sol du är. innerst inne så visste jag ju alltid det. sen stod vi där i augusti och luften var sval. och jag visste ju redan där att fan, fan det ska vara vi. om inte föralltid så visste jag i alla fall att det inte skulle ta slut så pass tidigt som det hade gjort. och även fast det börjar bli höst nu och det regnar mest hela tiden så lyser du ändå upp mer, och mer för varje jävla gång jag ser dig. för efter regn kommer solsken. för att kärlek slutar alltid med bråk. och bråk slutar alltid med kärlek. kärlek slutar alltid med oss.


HELVETE



Efter 16 helt fantastiska månader så skiljs vi åt. Det här har varit de bästa månadera i mitt liv och jag ångrar inte en sekund. Jag har aldrig mått så här dåligt. Mattias, du kommer alltid finnas hos mig och jag kommer alltid finnas för dig.

FEMHUNDRATUSEN BITAR

Jag är ju här, precis framför dig. Ser du inte det? Ta mig bara. Gör vad fan du vill. Allt förutom att krossa det här och låta mitt hjärta gå i femhundratusen bitar.

KÄRLEK.

Du säger att du är kluven. Att känslorna kanske sinat iväg. Och jag gråter mot din axel för att saker och ting kan förändras så fort. Att känslor som jag trodde aldrig skulle ta slut kanske gör det. Hur kärlek kan bli till något som vänskap. Jag tittar dig i ögonen och försöker hitta något obefintligt. Istället ser jag hur du tvekar och det känns som någon gör tusen nålar om mitt hjärta. Just för att vi sa att det alltid skulle vara vi. Och just för att det kanske inte alltid kommer vara det. Vi delar på en cigarett och en cola på min balkong. Luften är ljummen och påminner mig om oss i somras. Jag lutar mig mot din varma axel där jag alltid känt mig trygg. Stirrar ut mot himlen med nygråtna ögon och märker hur det börjat ljusna. Ser röken sippra ut genom dina läppar och blir ett med himlen. Även fast det inte är slut än vet vi att det inte är som förut. Du säger att du vill men du vet inte om du kan. Du vet inte om det räcker. Jag vet att du inte vill göra mig ledsen men känslan att när du kysser mig kanske bara är för att göra mig glad är förjävlig. Men det allra förjävligaste är att jag inte kan göra ett skit för att förändra hur det är nu och hur jag skyller allt på mig själv.


FEGIS

Jag som alltid egentligen försover mig klev upp extra tidigt idag. Jag hade till och med lagt fram kläder, min nya svart vit prickiga klänning skulle jag ha. Och jag duschade håret fast jag duschade det igårkväll. Jag kände mig lite töntig men när man ska hälsa på ett tjugotal personer som man kanske ska gå i samma klass som nästa år så vill man ju faktiskt göra ett bra intryck. Påväg till skolan lyssnade jag på Håkan Hellström. Han gjorde mig lite lugn även fast jag var sådär nervöst fnittrig och hade ont i magen. Kändes som om jag skulle börja skolan för första gången igen. Fast den här gången höll jag inte Pappa i handen. Även fast jag gått in genom samma tunga dörr så många gånger nu. Och även fast jag gått på det fula blå golvet längs korridoerna med de vitmålade tegelväggarna runt om mig så var allt så annorlunda nu. För när jag möttes av nya ansikten och nya karaktärer i ett nytt klassrum så var allt inte som vanligt längre. Allt var helt plötsligt nytt igen. Och jag kunde som vanligt inte låta bli att lägga press på mig själv, ville göra bra intryck, ville inte att det skulle bli som förut, vill att personerna ska se mig som jag är. Ville börja om. Och jag hatar min feghet i dem här situationerna. Hur mycket jag tänker på hur allt kommer bli sen och hur mycket jag inte tänker på allt i nuet. Hur bra alla andra känner varandra och hur svårt det kommer bli för mig att passa in. Hur jag jämför precis allting med mig. Och jag ser hur bra ni redan känner varann medans jag är vilse och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vill ju också vara så. Så jävla feg bara.

Jag vill verkligen det här.

1. ANSWERS

Vem står dig närmast? Varför?
Mina bästaste tjejer såklart. Och Mattias. Och varför... För det är dem jag berättar för om något hänt, och dem ända jag skulle kunna göra det till. Det är med dem jag hittar på så ofantligt roliga saker som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få göra.

Blir du salongsberusad eller ett drägg när du dricker?
Hahaha... Fråga mina vänner! Men jag tror kanske något mittemellan... Eller mer ett drägg kanske.

Vart tror (vill) du befinna dig när du är tjugo år?
Oj. Jobbigt. Jag vill antingen resa sjukt mycket. Plugga utomlands och så. Eller så sitter jag och jobbar häcken av mig för att kunna resa.

Vad hade du och din pojkvän för kontakt innan ni blev tillsammans? Vänner, bekanta, främlingar? Var han någon du hade spanat in länge?

Nada! Hade aldrig ens tänkt tanken. Vi var från helt olika umgängen och ja, lite andra saker som påverkade att jag inte ens tänkt tanken på det.

Har du något jobb?

Si, si! Jag jobbar på ett fik här i Norrtälje med namn Pelikan.

Hur lärde du och mattias känna varandra?

Kortfattat: Det började med en allmän fest här i Norrtälje. Han kom och satte sig där jag var. Det första han frågade (lite full dårå) var när jag fick min tandställning... Vi pratade lite. Böt msn. Pratade i flertal månader om allt och ingenting. Lite telefonsamtal och sen insåg jag att jag verkligen gillade den här killen. Träffades första gången på nyårs natten, småfulla. Kysstes. Träffades, träffades, träffades. Tittade på dåliga tv-program på min tv. Pussades. Efter 3 månaders träffande så blev vi tillsammans. ♥

Vilka är dina närmaste vänner?

Mina tjejer. ♥ Och om jag ska nämna dem: Maya, Cornie, Mowli, Celle, Vivi, Hillewie, Elina, Lisa.
Sen har jag förstås ett flertal olika vänner utanför dem här, som ett exempel Emma från Växjö. Fina fina människa.

Känns det inte konstigt när du är tillsammans med din väns bror?
I början, jo. Det är väl förståeligt. Men jag lärde känna Mowli efter Mattias så det var inte så att jag träffade honom när jag lärde känna Mowli, om ni förstår. Men efter ett tag så blev man van och nu är det bara kul att kunna få följa med båda till tillexempel Fjällen som vi var i nyligen!

Hur sminkar du dig?

Använder mig utav ID smink. Sen har jag någon gul mascara just nu... Vet inte hur jag ska förklara! Men kan verkligen, verkligen rekomendera ID.

Hur många tacosar brukar du äta när du äter tacos?

Mohah, 2. Som mest har jag ätit 6!

Hur många poäng gick du ut med i nian?
275.

Vilka är dina absoluta favorit foton utav dom du har tagit?

Oj vad svårt. Alltså jag gillar nästan dem här vardagliga bilderna mest. Antingen från kvällar med tjejerna eller bara ja, vardagligt. Men dessa är nog mina favoriter: här, här, här. Men även här, här, här och här.

När du klippte dig nu senast, blev du nöjd?

Alltså ja! Det är jag verkligen. Men såklart när jag tittar tillbaka på bilder på mitt mellan långa hår så saknar jag det.

Undrar om det var svårt att färga tillbaka från brunt till blondt?

Mitt hår var verkligen solblekt och jättejätteljusbrunt så nej! :) Det blev gult i början men det blektes lätt i solen. Men gör det nu innan sommar så ska du se att det blir naturligt i sommar!

Vad tycker du om mig?

Cool guy.

När ska man få en personlig guide genom Norrtäljes omtalade gator?

Whenever you ask me sweetie!

(Bara så ni vet så kanske jag har ändrat lite i själva meningarna på frågorna så det ska passa in)


Andra delen kommer!



TACK SOM FAN

Det var sommar och benen var bara fast det var kväll. Jag tog min cykel till dig och på styret hängde en blå systemet kasse med två flaskor rött billigt skit vin. Du sa att det kanske var lite mycket med två flaskor för bara dig och mig men äsch tänkte jag. Jag kunde redan portkoden, tog dubbla steg i trappan. Gula fula dörr. Jag plingade på och du hade ingen tröja på dig. Jag slängde mig lite för överraskande i din famn men du verkade ändå glad. Log sådär. Sådär. Varmt. Vi öppnade den första vin flaskan och du visade mig musik. Och du log sådär. Nästan hela tiden. Varmt. Men jag blev bara generad och tittade ner i din fula gamla skinnsoffa som du hade ärvt från din mamma. Sista flaskan var slut och vi blev fnittriga. Tonårs fylle fnittriga och jag ville kyssa dig. Så helt plötsligt låg vi där och hånglade i soffan. Länge. I den där fula gamla skinnsoffan. Jag kände det billiga skit vinets beska smak från din tunga men det var så mycket godare nu. Jag somnade mot ditt bröst fortfarande tonårs fnittrig och med vinsmak i munnen.
Och sådär pågick det. Vi hängde i din fula gamla skinnsoffa hela den där sommarn. Åt pizza nästan varje dag för att vi ville det. Tittade på töntiga serier för att vi ville det. Drack för mycket billigt skit vin jämt och ständigt för att vi ville det. Vaknade för sent på dagen i solljus men höll hos ändå inne. Och drömde om Paris och Italien för att vi ville dit. Hånglade för mycket. Hängde i din fula skinnsoffa för att vi ville det. Och jag började le tillbaka istället för att titta ner. Att slänga sig i din famn blev en vardaglig ritual. Och jag visste vad du gillade för musik och kunde dina favoritlåtar utan till.
Nu är det en ny sommar och jag saknar dig. Dig och din fula gamla skinnsoffa. Jag såg den stå utanför ditt hus häromdagen. Troligen har du flytt härifrån till Paris eller Italien som vi drömde om. Men du lämnade i alla fall kvar ett fallfärdigt hjärta och din fula gammal jävla skinnsoffa.  Tack som fan.

My valentine













ett år i bilder.

Idag är det inte bara alla hjärtans dag utan även vår ett års dag.

Helt sjukt. Helt sjukt vad tiden gått fort. Ett år tillsammans, världens bästa år!

Jag trodde aldrig någonsin jag skulle kunna få uppleva något så fint som det här. Kärlek.
Finns ingen som jag litar på så mycket som dig. Som jag berättar så mycket för.
Finns ingen som någonsin fått mig att känna som du gör.
Finns ingen som någonsin kommer att ligga mig lika nära hjärtat som du gör.
Finns ingen som är så bra som du.

Du är min bästa vän och min pojkvän. Och jag älskar dig så jävla mycket.
Du är det absolut finaste jag har och jag vill ha dig som min så länge det bara går.




TID, DU ÄR DIG INTE LIK

när vet man vad man vill?
när vet man vart man vill hamna?
jag vet inte, säger jag

MED PAPPA - MIN NOVELL

(min novell. blev inte så jättenöjd med den, åtminstone inte slutet. whatevah)

Med Pappa


”Pappa.”

Säger en svag, viskande röst samtidigt som jag med min ynka kraft slungas upp, som ett slag i magen. Jag lägger mig automatiskt ner igen när de inbillade djävuls slagen mot magen upphör. Bröstkorgen andas tungt, men lugnt. Blicken som flimrar runt.

”Pappa.”

Igen. Men jag vet inte hur lång tid det gått mellan upprepningen. Fast den här gången är det lugnare. Bara för att få ett svar ifall någon inte hörde min lilla röst innan, men jag blir utan svar den här gången med. Den här gången är det också utan något slag mot den tunna magen som är blek som ansikten mot den nyfallna snön. En lättnad från bröstkorgen som återigen andas tungt, men lugnt.

Det enda som jag sedan minns är solljuset genom persiennerna som träffar min upprivna kind, strax innan mina ögonlock inte orkar fängslas uppe längre, så dem stängs, och jag somnar om. In i en dvala.

Och jag drömde. Om Pappa. Om minnen som låg djupt glömda i mitt huvud.
När Pappa håller min hand första dagen på dagis.
När Pappa håller min hand när jag inte kunde sova.
När Pappa lärde mig att cykla utan stödhjul.
När Pappa.
När Pappa fanns där.
Pappa med stort P. För han är stor för mig, en förebild, för mig.
Som inte mamma gjorde.
mamma. Med ett litet m. För att hon inte fanns där, för mig.

Och när jag vaknar. Så var drömmarna som borta. Tankarna for istället till det jag kunde urskilja med min grusiga syn var vart jag befann mig någonstans – ett sjukhus. Helt plötsligt så slog mig då den vidriga sjukhus lukten och flödade in som en fors i min motvilliga näsa. Jag hatar den här lukten. Gammal mat luktade det.
Väggarna var blekt gula och längs den vita fönsterkarmen stod det blommor radade, plast såklart, finns det något fulare? Blommorna var i gult, rosa och röd och förbannat fula, tycker jag.

Sängen jag ligger i är hård mot kroppen och min kroppsfigur speglas genom lakanet som ligger tätt över min kropp. Lakanet känns kallt som den första höstvinden mot kinden, det är blekt vitt som pärlsocker, och jag kan tänka mig hur många människor som dött i dem här lakanen, någon gång.

I taket ovanför mig är ett flertal, även dem, fula ventilations rör uppsatta. Och när jag tänker efter så låter det som om en katt tassar runt i dem. Små lätta steg, tiss tass, längs röret hårda metall golv.


Helt plötsligt, i min upptagenhet av att analysera omgivningen, grips jag i panik. Vad gör jag här? Mina förr så trötta ögon spärras upp, min kropp spänns. Ändå ifrån spetsen av mina tår, upp till det elektriska spretande hårstråna uppe på min hjässa. Och så skriker jag, rätt ut. Den där ynka rösten som tidigare fanns verkar ha försvunnit. För jag skriker. Skriker tills luften går ur mig och alla äckliga sjukhus väggar fångat upp det brustna skriket som jag utger. Jag skiter fullständigt i hur ont det gör i min kropp, hur den kämpar. Men mitt sinne är starkare än kroppen.
Jag skriker utav panikslagenhet och förvirring. Varför ligger jag i den här sängen? Med slangar fästa i min kropp lite här och var.

In genom dörren kommer en, vad jag kan urskilja, kvinna i 50-årsåldern in. Hon är klädd i vitt och hennes hud är blek. Jag slutar skrika och brister istället ut i ett hulkande gråt. Ner för mina kinder rinner det pärlliknande tårar som aldrig tycks vilja ta slut.
”Lilla vän.” säger kvinnan. ”Lilla, lilla vän.” säger hon igen. Hennes röst är lugn och smittar också av sig på mig. Hulkningarna blir till snyftningar och min kropp blir harmonisk och avslappnad.
Jag möter hennes ögon mot mina och tittar djupt in i hennes blick. Försöker hitta något.
Och då minns jag, svagt.

Jag kliver in i den svarta volvon med beigea läder säten. Smäller igen dörren och studerar pappa som kommer utspringandes från dörren. Sena, som vanligt. Men jag bara ler. Hans slips hänger snett och den ljusblåa skjortan, som är lik en sommarhimmel, är felknäppt, som vanligt. Jag trummar med mina händer på benen till Kent's melodier som fortfarande finns i bakhuvudet.
Pappa kliver in i bilen, min älskade knasiga Pappa. Lukten av hans rakvatten fylls i bilen. Slingrar sig runt de beigea sätena och når min näsa. Jag drar in ett djupt andetag och andas sedan ut. Pappa tittar på mig, och jag bara ler.
”Förlåt, men det var så...”
”...att rakhyveln var borta och jag hittade inte min skjorta men den låg ju i torktumlaren... Eller hur var det, Pappa?” säger jag och fnittrar, och han gör lika så. Sedan tar han sin stora hand, vrider om nyckeln och motorn börjar arbeta. Vi kör ut från grusvägen och rullar ut över en asfaltsväg. Och när vi kör förbi det där gula huset så tutar vi alltid två gånger, jag vet egentligen inte varför, bara är en grej. Jag och Pappa. Pappa och Jag.

Pappa slår på radion och chockerande för oss båda spelar dem Kent. Mitt och Pappas favoritband. Dem spelar mannen i den vita hatten och jag och Pappa har varje ord i låten memorerade i huvuden, så vi sjunger med. Till den där bänkraden i en rastlös sen April, och till det där tusentals tårar som fanns kvar. Vi sjunger om staden som alltid sov, om att kasta sten i glashus. Och jag och Pappa tittar på varandra när vi sjunger, skrattar. ”Vi ska alla en gång dö” ljuder ut ur radion. Samtidigt som Pappa vrider huvudet mot vägen. Och jag med. ”Vi ska alla en gång dö” sjunger han. Då ser jag hur lastbilen störtar in mot vår högra sida.
”Och älskling, vi ska alla en gång dö.”

Blodsmak i munnen. Svagt ljus. Svart.

Oskiljbara röster. Mummel. Svart.

”Pappa” säger en svag viskande röst till tanten i vita kläder.

”Han är död, jag är ledsen”

”Vi ska alla en gång dö” viskar jag.
Men jag vet att jag kommer fortsätta leva nu. Utan Pappa, med Pappa, för Pappa.


JAG ÄLSKAR DIG SÅ JÄVLA MYCKET MATTIAS



det ska ju vara du och jag.
alltid

ALLT ÄR PRECIS SOM DET SKA MEN KANSKE INTE SOM DET BORDE VARA



åh. säger bara åh.

lazzzy dayzzz.
vill att Mattias ska vara här. så kallt och tråkigt utan honom, allting.
ätit ihjäl mig på ärtsoppa och fixat designen som jag faktiskt blev ganska så jättenöjd med tillslut!! vad tycker ni?
ska nog vara hemma imorgon också, huvudet bankar så fort jag ställer mig upp - inte så skönt.

nu ska jag nog göra något att äta (inte ärtsoppa den här gången) och titta på en film.
puss puss puss

15 SAKER NI FÖRMODLIGEN INTE VISSTE OM MIG

tänkte köra en sån här 15-saker-ni-inte-visste-om-mig-grej. otroligt långa grejer, meeeen meeeen.

en jättefin bild på mig.

...jag är nästan helt döv på mitt vänstra öra och har varit det sen jag var typ 8 eller något sånt. i början brydde jag mig inte, eller jag var för liten för att fatta, men nu när jag är äldre så blir det bara mer och mer frusterande. är otroligt känslig av låga ljud (knäppt nog) och blir otroligt frustrerad när folk ska hålla på att göra mig irriterad när de vet att jag stör mig på sånt, till exempel knäppa med pennor, trumma på borden. har också sjukt svårt att kolla på film om några jag tittar med pratar i bakgrunden.

....jag och mattias sover tillsammans varje dag. undantag få gånger. vet inte hur det gick till men nu är det en vana som är svår att bli av med! så ni kan tänka er hur jäkla jobbigt det är nu när han är iväg på kryssning och jag måste kvällsmysa ensam, somna ensam och tillochmed vakna ensam.... KOM HEM!!!!

....jag sätter ganska stor press på mig själv. inte i skolan direkt utan mer bland folk. jag är rätt så osäker och känner alltid att jag måste prestera bättre än min egen förmåga. om någon tillexempel är skitsnygg eller har en underbar egenskap som person så känner jag mig genast mycket sämre. otroligt störande.

....trots erkännandet innan så hamnar jag oftast i "centrum". fast jag hatar att stå för mycket i centrum, alltså tillexempel att jag ska prata om något inför folk, då viker jag oftast undan. så det är oftast skämt eller humor som gör mig till den som hamnar i centrum ibland.

....jag har extremt blandad musiksmak då jag faktiskt kan tycka att dansband, opera och beethoven är bra. jag lyssnar sällan på album eller artister, snarare mer enskilda låtar. jag har för dåligt tålamod för att orka lyssna igenom ett helt album.

....jag öppnar mig sällan för folk. inte ens mina närmsta tjejer. vet inte varför men det är nog lite det där centrum-grejen. prentending that everything is okey and just smile, nej men. det bara är så. känns som om jag bara babblar på massa när deras babbel är värt mycket mer, typ. (måste bara lägga till: klart som fan jag pratar med mina brudar. det är nog mer så att jag inte har något att prata om ehe."

....jag älskar att memorera saker. filma speciellt, men också fota. jag älskar liksom att kunna blicka tillbaka och se, känna, höra saker från just det där ögonblicket. underbart. här om dagen tvingade jag tillexempel mattias att titta på massa band från när jag var liten.

....jag sitter, eller satt numera, otroligt mycket vid datorn. det är lätt att jag fastnar och kan sitta i timmar utan att egentligen göra något speciellt. men sen jag träffa mattias har jag minskat otroligt på det, tacksamt nog!

....när jag blir stor har jag kommit fram till att jag vill resa. överallt. hjälpa och kanske vara volontär men först och främst leva livet. skaffa något skitjobb och skaffa massa nya vänner. om det slutar såhär är svårt att säga men jag hoppas det, just nu iallafall.

....jag älskar mina vänner. big love 2 you guys.

....jag är otroligt svårfattad när det gäller filmer. fyfarao.... mattias undrar verkligen vad det är för fel på mig, hahaha! jag är den som när halva filmen gått frågar "men vadå, vad har hänt nu? jag fattar inte?" eller "vadå varför gjorde han sådär?".

....jag tror att jag fortfarande är lite kvar i kiss&bajs åldern. eller så är det bara så att min humorn är lite vinklad åt det hållet... men det får vi tacka mina kära föräldrar för! för det är den humorn jag är uppväxt med, och actually - i fucking love it. roligare humor inom familj och nära kära får man ju leta efter.

....jag önskar verkligen att jag hann blogga mer, och hade ork till det.

....jag har även här stor press på mig när det gäller träning. jag vill så gärna, hålla igång och ha bra kondition. men latheten tar över oftast. jag har spelat basket i 6 år men när mitt lag lades ner i år så har det varit svårt att komma igång igen. gymmat några gånger men nu har jag faktiskt tagit tummen ur röven och skaffat ett gymkort! och vet ni, viljestyrkan är stark som aldrig annars! så nu jävlar.

....jag är ganska konstig. jag älskar att bjuda på mig själv och bara göra helt sjuka grejer. förra sommarn kissade jag tillexempel i en brevlåda. jag älskar att vara barn när man egentligen är tonåring. jag saknar den crazy-delen lite i mig själv nuförtiden för jag känner själv som att det känns som om jag tappat det lite. fast jag vet inte, vet ni?

det här var jobbigt....... men hoppas ni vet lite mer om mig nu!!!!!
och om ni vill kan ni få läsare jättegärna få skriva vad ni fått för bild av mig? skriv helt ärligt och jag skulle älska om några (nära som onära) skrev.

Tidigare inlägg
RSS 2.0