HEJ

Jag tror jag saknar det här lite för mycket. Så därför tänkte jag försöka mig på att skriva lite här då och då. Igen.

Kenyaner är bra kloka.

Snodde detta från Elins blogg för att citera det min min lärare i kiswahili sa lite bättre:
 
"When we walk into this classroom, we leave all problems behind. Because life is good, I'll tell you that. Life is good."
 
"I have some rules. Rule number one, when we have this class, we're all human. Rule number two, you are allowed to yawn. Because that, is human. You can cry, laugh, sleep and do whatever that is human, in my class. But not fight, well only if it is a good fight."

Dagens outfit.


Dag 5.

Detta fantastiska land alltså.

Idag har vi gått efter skolschemat. Men det har mest varit snack om kurserna och lite sådär. Alla lärare verkar helt underbara. Speciellt kiswahili läraren som hela tiden pratade om att "life is good" och att när vi kom in i hans klassrum så skulle vi vara noga med att vi är "human", vi får skratta, gråta, vara arga och ja. Han tillät oss även i stort sätt att sova på lektionerna. Han sa att om vi kände oss trötta så var det tillåtet att ta en fem minuters sovpaus om vi trodde att vi skulle bli piggare. Och om alla skulle välja att göra det, ja, då skulle han också göra det! 

Och på håltimmen la vi oss vid poolen och badade och solade. Hur sjukt är inte det egentligen? Känns som om att man ständigt kommer gå runt med bikini under kläderna för att så fort man får en lång rast kunna gå och lägga sig vid poolen. Så himla härligt bara. 

Sedan blev det även en tripp till Junction för att inhandla skolgrejer och en asful/kul/snygg klänning att glida runt i här. Och självklart, sätta oss på Art för att dricka ett glas rosé.

Åh vad jag älskar att vara här nu. 


Dag 4.


 
Idag har det varit den bästa dagen tror jag. Dagen började med tidig uppgång och jag orkade inte resa mig ur sängen så jag missade frukosten. Men, sen så fick vi i alla fall en rundtur på skolan. Gick igenom lite regler som femfingrars-regeln (man får inte ha kortare shorts än fem fingrar efter knät, och samma sak vid brösten), att man alltid hälsar på varandra när man ses första gången på dagen, att man inte ska ta onödigt mycket mat, att man alltid måste vara noga med att skriva vart man ska gå om man ska ut, att man måste vara innanför murarna halv sju och så vidare. Fick även träffa en del av lärarna vilket var väldigt roligt, tycker de verkar riktigt bra och är ändå sugen på att börja skolan nu. 
 
Efter rundturen var det dags för att äntligen få röra på sig lite. Vi har liksom varit på Junction (köpcentrumet) två gånger, vilket är 7 minuter härifrån, och sedan har vi endast rört oss på skolområdet. Inte konstigt att det sägs att alla går upp i vikt här. I alla fall, så fick vi olika lag och aktiviteter. Fotboll, volleyboll och afrikansk dans var det som gällde och det var verkligen stört kul. Funderar på att joina fotbollslaget trots att jag inte är något vidare på det, även volleyboll och afrikansk dans skulle jag lätt vilja börja på. På torsdag ska vi få mer info om de fria aktivteterna som finns så då får jag väl se vad jag väljer. Afrikansk dans var i alla fall sjukt svårt. Det var tre killar som var instruktörer och de fick det verkligen att se enkelt ut. Men... att röra på benen och armarna samtidigt som man ska shakea röven är inte det enklaste kan jag lova. Men kul var det!
 
Efter detta så degade vi sönder i poolen. Åh vad härligt det var. Badade och solade, åt mango och bara göttade oss. 
 
Nu ska jag sova för jag är helt slut. Herregud vad jag älskar Kenya.
 
God natt!

Afrika.

 
Att jag ska få bo här i tio månader känns mest helt fantastiskt när jag ser den här videon. Titta bara.

Snart.

Jaha. Så sitter jag här nu igen. Som många kvällar förut. Och bara tänker, tänker, tänker. Grubblar. Virrar runt mig i tankar som gör att magen knyter sig. 
 
Om sju dagar så flyttar jag till Kenya. Och ja, jag skrattar till och med för mig själv. Det är ju egentligen bara helt jävla sjukt. Och just därför. Så vrider sig magen nu. Ångest. Panik. Rädsla. Men samtidigt en längtan. Allt detta nu när jag börjar inse, att jag faktiskt ska dit. Och det är snart. 
 
Men jag är så helvetes rädd. Jag är rädd för att lämna allt här hemma. Släppa alla trådar och bara åka iväg. Jag är rädd för att förlora Mattias, när det är han jag vill spendera livet med. Jag är rädd för att inte ha kontroll. För att inte kunna slänga iväg ett sms när något inte stämmer. Jag är rädd för att lämna min familj. För att lämna mina kusiner. Och jag är rädd för att lämna mina vänner. Jag är redan nu rädd för att komma tillbaka efter ett helt år och inte veta hur någonting kommer se ut precis just då. Hur mycket allt kan förändras och hur mycket människor kan ha förändrats. 
 
Jag tänker väl inte heller försöka printa in i mitt huvud att det kommer bli så jävla bra där. Jag vet det redan. Jag vet jag vet jag vet. Jag vet att jag kommer få det bra, om inte bäst. Men jag måste få vara rädd. Det kommer jag vara ändå. Och därför tänker jag låta mig själv att gråta. För det kommer inte vara lätt. Inte nu. Inte om sju dagar. Och inte någonstans i livet. 
 
Nu vet jag inte ens vad jag skriver längre. Så jag ska väl bara fortsätta gråta lite. Och sedan sova. För imorgon är en ny jävla dag. Snart åker jag. 

Lever livet.

Har inte tid att blogga. Lever livet och kom precis hem från Kroatien där jag varit med Mattias i 10 dagar. Men snart, snart, ska jag försöka göra ett inlägg om resan. Om jag hinner. Livet går ju faktiskt förut. Även om det är kul att minnas. För nu är det faktiskt mindre än 2 månader kvar tills jag åker.


78 dagar kvar.

Idag är det precis 78 dagar kvar tills jag lämnar Sverige i tio månader. Känns så himla knäppt. Fråga gärna om ni undrar något, så lovar jag att svara!

London calling.

Imorgon åker jag till London med världens bästa klass. Kommer hem på torsdag med förhoppningsvis hur mycket shoppingfynd, bilder och minnen som helst.

Hej.

Detta var verkligen precis vad jag behövde. Jag är snart tillbaka, jag lovar.

Midnight city.

Hej på er. Jag ber verkligen om ursäkt på min väldiga frånvaro. Men jag har haft fullt upp med en sak som jag snart snart kommer berätta vad det är. Jag ska bara få in ansökan. Sen berättar jag. Och bloggar.

Om drömmen bara blir sann.

Just nu: Orkar verkligen inte. Så jag återkommer.

Tränatränaträna.

Åh vad jag bara vill börja träna igen, nu nu nu. Den 31 januari ska jag köpa gymkort på det nya gymmet som ligger ungefär tre minuter från mig och har öppet 24h. Hur bra som helst. Eftersom jag ändå inte kan gå på gympa, kibox och sånt på friskis på grund av mina benhinnor som aldrig blir bra, så tänkte jag att jag kan börja med att gymma, där jag även kan spinna på motionscykel och promenera på motionsband! Jag ska sätta upp mål och herregud vad jag är taggad på att nå dessa mål också.

Lyckorus.

http://rodeo.net/niotillfem/2012/01/five-things-i-like-saturday/#comments
Hur glad kan man bli av något sånt här egentligen? Gått med lyckorus hela dagen. Förstår inte hur hon kan ha hittat min video och jajajaja jag är så glad. Tack Sandra! Och hej ni nya som tittar in här!

Puss.

Åh, vad jag önskar att jag bara hade tid med den här dumma bloggen. Jag vill göra en årsresumé och jag ska tamigfan göra det också, snart. Idag har jag fikat på Pellis med Vivi, Elina och Maya i timmar och druckit alldeles för många koppar te vilket resulterat i överdriven kissnödighet. Bokat flygbiljetter till Oslo och Mattias i slutet på januari och jag längtar ihjäl mig. Smider sommarplaner och är redan skoltrött trots att skolan inte ens börjat. Jag undrar vad jag skulle gjort om inte jag hade mina tjejer och världens bästa pojkvän?

Idioti.

Okej? Tydligen har flashback hackat min blogg men lämnat kvar lösenord och inte gjort ett skit. Jag fattar ingenting. Kan någon förklara? Idioter det finns.

Julafton.

God jul fina människor. Min första julklapp har getts, och den var till Mattias från mig och Malin. Jag säger bara såhär: Vi ska på Coldplay den 30 augusti!!!

Livet.

Efter en mycket rolig kväll igår men en jävla massa brudar ska jag nu, efter att ha jobbat, duscha och sedan med sällskap av Märta ta mig till Johanna för att äta lasagne, sedan vidare till allas våran Mallewo - igen!

Något som alltid knackar oss på axeln, del 2.

Del 1, och fortsättning:


Vi slår oss ner på stolarna. Han till höger om mig och det enda som hörs är klockan som tickar nästan outhärdligt högt. Tick, tick, tick, tick, låter det när sekundvisaren rör sig framåt som snabbt som en flock gaseller jagade utav en leopard. Vi börjar prata och för mig känns det ovanligt bekvämt för att vara med en helt ny människa. Han är väldigt lugn och sitter med ryggen lutad mot stolsryggen och knäpper händerna över sin mage. Ibland när han berättar något så lutar han sig framåt och gestikulerar med händerna. Han är inte rädd för att möta min blick och när han pratar om något besvärligt så rynkar han ögonbrynen. Hans svenska är knacklig men bra, jag förundras över hur bra han pratar för att bara ha bott här i 10 månader. När han säger fel på något ord är han inte rädd för att fråga hur man uttalar det och så skrattar han med ett skratt som låter som ett äkta tonårsskratt, kluckande och mörkt.

 

Jag frågar honom om han någon gång råkat ut fördomar. Han tar upp flertal exempel. Han berättar om när han för ett tag sen suttit med sina vänner på en buss. På bussen satt ännu några invandrare som han och sina vänner inte kände. Då hade några svenska killar, som antagligen känt sig en aning överlägsna gått fram till de andra och sagt en rad fula ord till dessa oskyldiga killar. Han berättar om rädslan han kände i just den situationen, rädslan för att de sen skulle ge sig på han själv. Hur han kände sig hotad men att de inte kunde göra något ändå. Jag ser hur besvärad han känner över att prata om det här, rynkan i pannan syns tydligt.


”Man måste gå förbi”, så säger han när han berättar om hur han hanterar fördomar.

Han ger ett eget exempel på om en svensk bråkar med en invandrare. ”Jag kan bara försvara mig genom att gå därifrån” säger han. Jag får en klump i magen över att höra sådant. Varför ska inte han kunna försvara sig? Ska vi verkligen ha ett sådant samhälle?

 

Tick, tick, tick, tick. Jag tittar på klockan och tiden går fort, jag har egentligen bråttom men jag känner inte för att gå än. Så börjar Erik berätta om sin familj. Om saknaden och hur ingen kan göra det bättre. Han berättar om hur mycket han tycker om Sverige för vad landet gjort för honom, att de tog in honom, att han hade tur som fick bo hos en svensk familj. Men samtidigt säger han hur trött han blir på Sverige ibland, i de stunder när folk tittar speciellt på honom i en affär så säger han med en sorts tomhet i sin röst: ”Jag känner mig ensam i Sverige”. Jag blir illa berörd över att höra tomheten i hans ord som slås mot mig. Han ska inte behöva känna sig ensam. Jag blir ännu mer illa berörd när han berättar om hur svårt det är att ta kontakt med svenskar, att andra utlänningar är otroligt välkomnade medan svenskar verkar ha svårt för att ”vi” finns.

 

Det är snarare Erik som för samtalet vidare än jag själv. När han helt plötsligt tystnar och tittar på mig och ler ett snett leende så säger säger jag att jag inte tror att jag behöver något mer. Han ber om att få läsa igenom det jag skrivit och efter ett tag i texten så pekar han på skärmen och säger ”Där, det stavas så” Jag skrattar till lite, hans bestämdhet och självsäkerhet är underbart att se. Jag rättar till ordet och han läser vidare. Sedan sätter han sig tillbakalutad i stolen, precis som han gjorde i början. Hans händer är knäppta över magen. ”Tack” säger jag, samtidigt som jag drar på mig min skinnjacka och drar ut stolen så det gnisslar ett ilande ljud i rummet. Och sedan går vi ut genom dörren. Vi tar sällskap och när vi står utanför hans klassrums dörr så tittar jag honom i ögonen. ”Tack” säger jag igen, jag får en stark lust över att krama honom som tack, men vi skakar ett slarvigt handslag innan jag fortsätter framåt i korridoren. Jag kliver återigen ut genom dörren med mina DrMartens släpandes över mig. Stannar upp, lämnar en lättad suck efter mig innan jag går vidare. Jag lägger märke till hur det slutat regna, kriget är över, hundratusentals har fallit döda till marken, sedan trampar jag på dem när jag går innan dess själar blir ett med asfalten.

 

Jag blickar ut över ängar och skogar. Allt har ett täcke utav höstfärger över sig. Jag kan se mig själv speglas i bussens glasruta. Jag lutar tinningen mot fönstret och känner hur bussens motorer arbetar för att ta oss fram längs vägen. Jag hör någon prata i bakgrunden på ren, klar svenska. Av ren reflex tittar jag inte dit. Svart, gul, vit eller röd? Det spelar ingen roll.


Tidigare inlägg
RSS 2.0