FRÅGA MIG NÅGOT.

Eftersom jag förmodligen är världens sämsta bloggerska så tänkte jag i alla fall att jag kunde ställa till med en frågestund. Så, fråga mig vad ni vill om vad ni vill om ni vill. Jag lovar att svara så ärligt jag kan. 






Down Under


Att falla från 60 meter.


Något utöver det vanliga.


Isabelles video. 

Ikväll satt jag helt oförberedd vid min dator när jag helt plötsligt bara hör något starkt utanför fönstrena och känner hur det mullrar till. Stänger av mitt serietittande och märker att det är skottlossning. Och det var inte bara ett, två, tre skott utan över femtio skott som avlossades precis på Ngong Road utanför skolan. Jag och Frida trodde bokstavligt talat att det var nu det skulle bli valkaos och jag var helt upprymd av något sorts adrenalin och panik. Vi ringde Antoine, vår boardingföreståndare, och hans order löd “Gå inte ut, håll er borta från fönstren och ifrån väggarna!”. Aldrig varit med om något liknande. Tydligen så var det poliser som jagat en bil där det befann sig människor som rånat ett apotek. Fyra döda.

Ibland påminns man verkligen om vilket annorlunda land man lever i. 

Svartvitt.



I helgen.



Jag vet att jag är sämst på att uppdatera här. Men, jag känner mest för att blogga när jag har något roligt att komma med. Som nu! För i helgen ska jag och några fler nämligen göra precis det som videosarna här uppe visar: bungyjump och rafting. Man fick välja antingen eller, eller både och. Jag valde båda och jag är så äckligt laddad. Jag har velat hoppat bungyjump sedan jag var tio så det fanns inte ens chans att jag skulle strunta i något av det. Längtar. 

We're in Diani, bitch.

Har varken hunnit berätta om Mount Kenya eller den fantatiska semesterveckan efter i Diani. Men, vi börjar med det bästa. 

Vi kom hem från Mount Kenya på måndagen och vi var alla helt möra i kropparna. Men inte hindrade det mig och sex kompisar ifrån att packa upp och packa om för att sedan halv fem på tisdag morgon, efter en timmes sömn, hoppa in i en safaribuss med destination: Diani, kusten. Det blev en tio timmars resa med kroppsdelar som ständigt somnade efter de alldeles för hårda och alldeles för obekväma sätena. Till slut, så kunde vi känna Mombasas kvava luft komma in genom fönstrena och göra en alldeles sådär klibbig som man bara blir på kusten. Vi såg det turkosa havet och trots minimala timmars sömn så kändes allt så himla, himla bra. 

Efter ett stopp på Nakumatt för att handla en massa förnödigheter så hittade vi till vårat hus som jag, Rikard, Kalle, Elin, Karin, Gustav, Emil och CC hade hyrt. Papaya Garden, hette det, och var otroligt stort med kök, pool, en veranda och en kalkon med namn Big T som kucklade hela mornarna när man vaknade upp. 

I sex dagar stannade vi där. Och de här sex dagarna är utan tvekan några av de bästa dagarna i hela mitt liv. Det var ett perfekt sätt att återhämta sig efter att ha bestigit ett berg. Och en perfekt kombination av den afrikanska hettande solen, svalkande dopp i den indiska oceanen, god mat, stränder vita som snö och mjuka som nytvättade lakan, att dansa barfota på Fourty Thieves med världens bästa vänner tills småtimmarna närmade sig då vi satte oss på en pikipiki hem, skrikandes och sjungandes. Inga regler, inga måsten och ingen press. Vi njöt, kan jag lova. På alla sätt och vis och jag har varit i ett konstant lyckorus som jag aldrig ville lämna. Men söndagen kom och vi fick packa ihop våra grejer och återigen hoppa in i buss hem till Nairobi.

Och nu är vi här igen. 

Bilder tagna av mig. Inga bilder får tas utan mitt tillstånd. 

Mount-fucking-Kenya.

Imorgon försvinner jag från både Nairobi, internatet och från min varma, sköna säng. För då, ska jag och mina fina internatkompisar nämligen börja ett av vårat livs största, förjävligaste och häftigaste äventyr: Vi ska bestiga Afrikas näst högsta berg Mount Kenya på 5199 meter över havet. Jag har precis tagit min sista dusch på fem dagar (dessutom utomhus med en slang då det är vattenbrist just nu, tack u-landsproblem) och väskorna är packade och klara. Nu kör vi, för jag SKA upp till den där jäkla toppen. 
 


Någon sorts kärlekshistoria.

En gång var jag kär.


Sådär förbaskat kär i en pojke och ibland levde vi som i en klyscha. Han förtrollade mig med sin kärlek som var till för just mig. Omfamnade mig med sina kraftiga, muskulösa armar med blod som strömmade av trygghet. Ibland somnade jag med kyssar som smakade tandkräm och öl när han vinglat hem från en sen utgång. Och ibland vaknade jag upp av kyssar som smakade nyvaket. Då gnuggade jag mina morgontrötta ögon och fick se honom i solens motljus som formade en ljus aura omkring hans kropp. Han räddade mig. Han och hans aura. Och Han fick mig att inse vilken fin kärlek det faktiskt finns. Inte bara den där förjävliga, den vi förstås också kunde ha. Som när vi bråkade och jag gjorde bort mig, eller hur vi etsade fast oss på småsaker och ingen av oss ville ha fel. Alltid rätt. Men till sist sa förlåtförlåt och jag är dum i huvudet och du är värd bättre. Men det är alltid såhär, sa Han. Jag sårade honom. Han sårade mig. Men vi älskade varandra. Och ibland var det det enda som behövdes. 

Och ibland inte. Ibland var det inte tillräckligt. 

Som när vi satt på min balkong och Han sa att Han inte visste vad Han kände, om det räckte till. Då hjärtat gick i glassplitter och splittret gjorde sönder varenda organ, kärl och blodåder i min kropp. Eller som när jag såg honom gråtandes för första gången, på grund av mig, i en tunnel i Norrtäljes svala sommarmorgon. Och så har vi då när jag i panik sprang hem till honom barfota mitt i natten när jag hade hånglat med en annan veckan efter vi hade gjort slut. Bad i ett hulkande om att få komma innanför dörren och när jag till slut fick så sov jag vid hans fotkant på sängen bara för att få vara nära honom en sista gång. Lyssnade på Veronica Maggios ”Snälla bli min” och grätgrätgrät. Och var tom. Känslokall och oändligt tom på kärlek och fylld av glassplitter.

Men.

Sen fann vi varandra igen någonstans bland tälthavet, ölburkar och illaluktande sopor på en festival några veckor senare. Vi hade det där leendet i ögonen och på läpparna. Vi bara visste precis där att det skulle bli vi igen, vi var inte färdiga än. Så vi fann varandra, än en gång, bland varma sovsäckar och svettiga mornar av den starka solen i juli. Och vi åkte till Spanien där vi blev sandiga, fulla, drömmande och kära. Trodde Vi. Trodde jag. Trodde Han.

Men.

Vi hoppades nog lite för mycket. Och jag var nog egentligen inte redo. Inte alls. Så det Vi som fanns tidigare försvann igen precis då sommaren började lida mot sitt slut. Jag träffade en annan. Han träffade en annan. Försökte trösta mig med annat hångel fast jag visste hela tiden att inget hångel kunde bli bättre än med just Han. Därför kom augusti och på något sätt och räddade oss, då vi möttes igen. Jag satt i en alldeles för stor och stickig tröja med honom på en bänk. Vi båda visste. Vi hade sårat varandra igen, jag dig och du mig. Femton minuter senare låg vi och hånglade i baksätet på hans bil. Så lätt det kunde vara, vi kunde bara inte vara ifrån varandra.

Men.


Allting tar slut. Precis som sidorna i en bok, ett liv, en dag eller på sida hundraåttioåtta, vid nittio år eller när klockan slår 00:00. Vi valde bara att sluta lite för tidigt, vid 13654 kilometer. När jag valde att följa mina drömmar och fly till Kenya för tio månader, och Han kunde ju inte följa med. Vi trodde för allt i världen att det skulle fungera, men det gjorde det inte. De där 13654 kilometerna var för mycket för vad vi redan hade klarat. Och det var bara så.


En gång var jag kär. En kärlek som krossades av drömmar.

 


Er saknar jag.


JANUARI.


/Hängde lite extra i Diani medan alla andra hade skola/Kvällsfika/Frida i den hederliga rökrutan/Ngong road/
/Elin fyllde 18/En helt vanlig lördag//Partaj/Vi fick för oss att ändra matmenyn lite. Vad sägs som lite pitt i Anna?/
/Hängde på Bistron för att fira Karro i efterskott/I lördags/Gick upp för Mt Longonot/U-landsproblem/

Mt Longonot.



I lördags vaknade jag upp 06:00 av en ringande klocka i korridoren. Jag var otroligt nära på att somna om i sängen igen, det kändes helt enkelt lite skönare än tanken att man skulle bestiga en vulkan. Men, det var värt att kämpa sig ur sängen och ta sig iväg med 35 andra trötta internatkompisar i en skolbuss med destination Naivasha och vulkanen Mount Longonot. 

När vi kom fram så började vi att vandra uppåt mot kraterkanten. Det dammade runt mig där jag gick och jag försökte mest fokusera på stegen. När vi till slut kom upp till kanten så stod vi där ett tag och beundrade den fantastiska utsikten. Kenyas natur är verkligen något alldeles speciellt, och jag skulle nog aldrig få nog av utsikten ut över de gröna kullarna som aldrig tycks ta slut. 
 
Vi började strax vandra igen. Jag och Hanna tog sällskap ett bra tag innan hon spurtade ifrån mig. Vi pratade om hur knäppt allt det här är. Att vi får uppleva det här. Om kontrasterna jämfört med våra vänner i Sverige. Andades in precis det där ögonblicket. Och rös över att det kändes så bra. Men, riktigt så kul skulle vi inte ha det hela tiden. För när vi började gå runt kraterkanten så insåg vi att den där toppen som inte såg så hög ut skulle bli ett rent helvete. Och det var det. Fast när man äntligen var klar uppe på toppen och fick avnjuta den där pastasalladen tillsammans med världens vackraste landskap runtom mig, så var allting värt det. Varenda tå som kändes som bruten. Varenda träningsvärk jag hade i rumpan i tre dagar efter. Varenda smutsfläck och varenda "fyfan" jag yttrade mig. Och varenda liten svettdroppe. Så. Ja. Nu har jag bestigit en vulkan på 2776 meter. Nu väntas bara Mt Kenya om en vecka.
 
Fyfan. 

Brew Bistro.


En fredagskväll.

I fredags bjöd Moa hem mig, Kalle, Emil, Frida och Siri för att ha tacokväll. Det blev en sjukt bra kväll och känslan över att bara vara hemma hos någon är jätteknäpp, det är inte alls samma sak som att hänga på någons internatrum direkt. Såhär var i alla fall våran kväll: 


Vi började med att gå till Yaya som är ett köpcenter nära Moa. Där införskaffade vi köttfärs, grönsaker, öl och allt vad vi behövde. 


Fördrev tiden med att hänga runt lite i Moas lägenhet. 


Och även genom att ta en Tusker på terassen.


Här är värdinnan, Moa.  


Emil. 


Och göteborgaren Kalle. 


Det här kändes något bättre än den kenyanska maten som de andra fick i skolan. Något som man verkligen saknar under det här året är maten: i skolan får vi mest grytor eller pasta med någon slaskig sås. Men, det funkar såklart!


Frida och Siri kom precis lagom till middagen. Sedan satt vi och snackade skit om allt och ingenting.

Efter middagen satte vi oss återigen på Moas terass och månen var verkligen stark. Avslutningsvis tittade vi på Pitch Perfect och tog en taxi hem runt tolv. 

Elin 18 barre fan vad narre.

I onsdags fyllde en av mina bästa vänner år, min åretjej Elin. Vi sjöng för henne på morgonen och på kvällen tog vi oss till Bistron, åt tapas och drack deras hembryggda öl på happy houren i Nairobis solnedgång. Senare så gick vi till våran favorit localbar och hela kvällen var bara perfekt. En sådan kväll som man kommer sakna lite extra mycket sedan när man är hemma i Sverige om några månader. Se så bra: 


Ngong Road.





Knäppt.

Manda och Elins bilder. 

Haft en så himla bra dag. Började den med att följa med Elin och Frida till Junction för att sörja Elins sista besök på Art/Junction för i år. Tog en förtjänad milkshake och en muslitallrik, sjukt gott. Åh vad jag kommer sakna henne när hon är i Sverige hela lovet, den jäveln. Sedan, så la jag mig i solen och brände mig, IGEN, och badade i poolen. Efter det så hade jag min enda lektion och la mig ytterligare i solen och pluggade lite. Och nu sitter jag uppe alldeles försent, har inte fått mycket plugg gjort men däremot har jag skypedejtat med fina Elina och pappa. Så mycket roligare än att plugga.

Allt känns så konsigt just nu och jag går konstant runt med en så knäpp känsla i magen. Kan inte sova på kvällarna, ingen motivation till det sista plugget överhuvudtaget och det känns bara sjukt att mamma och pappa kommer hit om 5 dagar, att vi åker till Masai Mara nästa tisdag och till bästa kusten på fredag. Men egentligen känns som om jag också ska åka hem, och aldrig komma tillbaka. Kan bara tänka mig känslan när det faktiskt är dags, på riktigt. Fy. Usch. Blä. Nä, nu ska jag sova så jag inte försover mig som jag gjort alla andra dagar den här veckan, imorgon är det ju faktiskt luciafirande på svenska ambassaden!

Mysteriet efter ödlan.

 

Lite internatliv. Hittade en ödla i mitt rum och tre sekunder senare ropar Frida att det är en jävla skalbagge i toaletten. Försvinner i en minut och sen var ödeljäveln borta och jag har ännu inte hittat den. Vafan. 

The O.C.


Frida här

Hej, Frida, Majas kenyakompis här. wazuuup?? Lyckades logga in på Majas konto, fan va jag är bra. 
Tänkte försöka författa mig lika poetiskt som Maja, men tror fan det är kört, så ni får stå ut med min halvsketna svenska och hålla tålamodet uppe tills nästa gång Maja får för sig att dra en blogg.
Just nu sitter vi på Swahililektion och.. ja, vad gör vi, kollar bloggar? 
Vi har precis haft håltimma i en timma då jag och Maja fördrev tiden i sängen med OC påslaget, vilket är det vi skall fortsätta med nu, fram tills klockan sex då det är middag xD Livet leker. 

Ha det grymt, och sakna inte Maja för mycket- jag lovar att ta hand om henne. 
Ciao
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0