Och så var det måndag igen.

Helgerna alltså. Bäst. Utgång i fredags på bästa stället där man inte verkar kunna ha en tråkig kväll. I lördags poolhängde jag och trodde lite för mycket på att jag är en kenyan bara för att jag bor i Kenya vilket blev resultatet: en röd Maja. Tog även en runda på älskade Toi och åh, vad jag hittade fina grejer. 8 klänningar och 8 toppar för 184 kronor och mitt secondhandhjärta smälte lite smått. Måste nästan visa vad jag hittade. I söndags skulle jag, Moa och Manda på ett dagsevent men som tyvärr blev inställt på grund av monsunregnet som vägrade ge sig. Istället hängde jag och Manda på Art med en milkshake och ett tappert försök till Månsans förjävliga hemtenta. Åkte hem (ja, hem), åt och åkte tillbaka till Junction för bio. Vi såg "Here comes the boom" med fötterna bekvämt på sätena framför och med en iste i handen. Ett bra sätt att spendera en söndag på, helt enkelt.
 
Och idag är det måndag. Men jag vill mest ha helghelghelg. Eller den 17 december, för då kommer mamma och pappa. Fast egentligen ska man ju inte längta för då springer bara tiden iväg, har jag märkt. Kören sjunger julsånger inför lucia nästa vecka, en adventsljusstake finns nere i matsalen i kontrast med poolen i bakgrunden, i lördags kurade vi ihop oss och tittade på julkalendern med palmer utanför fönstret och ja, noll julkänsla i kroppen. Vågar inte ens lyssna på en julsång för det kommer ju bara kännas konstigt. Ska ändå ligga på en kritvit strand, bo på all inclusive och bada i Indiska oceanen på julafton. Synd om mig va?
 
 

Walking on a dream.

Foto: Maja Karlström. Inga bilder får tas utan mitt tillstånd. 

Kibera.

Förra fredagen tog jag vara på min sovmorgon genom att åka med Manda och hennes kompis till Kibera. Vi besökte en skola som hade sin graduationday den dagen, bjöd dem på kakor, highfiveade, försökte prata med de blyga barnen och såg på deras prisutdelning i bästa prestation i olika ämnen. Första pris var två block, andra pris ett block och tredje pris var en penna. Visst är det knäppt hur annorlunda det kan vara? Den där pennan och blocket betydde förmodligen mer än vad man kan tro för dessa barn. 


Karura Forest.

I lördags tog jag och 16 andra på oss vandringskängorna och gav oss iväg till Karura Forest. Karura Forest är en skog i Nairobi som har en vandringssträcka på ungefär 1 mil som vi bestämt oss för att ta oss runt. Tillsammans med Antoines militära marscheringsramsor så gick det hela väldigt bra och snabbt. Även fast skogen kanske var lite under förväntan så var det ett bra sätt att spendera dagen på och med bra sällskap blir allting kul. Vi såg bland annat ett vattenfall, en grotta och skogen var som på många andra platser i Kenya något nytt och framförallt vackert. 

kvällen bar det iväg till ett event på TreeHouse som blev mer än lyckat. Kan ha varit en av de roligaste kvällarna hitills. På söndagen åkte jag och några till Village Market vilket är ett stort köpcentrum här i Nairobi. Jag, Moa och Manda satte oss på Art (oj vad ovanligt) och tog en smoothie. Ett jäkla bra sätt att spendera en bakisdag på måste jag säga. 

Brabrabrabra helg. 



Älskade, älskade Kenya.

Jag älskar verkligen att leva här i Kenya. Att få bo här, uppleva, se, höra, lära. Ibland slår det mig hur knäppt det egentligen är, att jag faktiskt är här. För flera månader sedan satt jag ju faktiskt hemma och hade så ont i magen för att jag väntade på svaret om jag ens kommit in på skolan eller inte. Och nu, så har det gått lite mer än tre månader sedan satte jag mig på ett flyg och flög 700 mil hemifrån, till ett okänt land och till människor jag aldrig träffat. Tre månader sedan jag bara åkte och nu är jag ju här, i Kenya och Afrika. Jag har fått se så mycket mer av världen jag aldrig trodde jag skulle få se, fått nya perspektiv på saker och ting, besökt de vackraste platserna jag någonsin skådat, hittat nya och fantastiska vänskaper som jag kommer vilja ha med mig resten av livet, jag har fått sjuka och oslagbara minnen och framförallt lärt känna världens bästa land, Kenya. Jag vet att tiden någongång kommer ta slut, och att det förmodligen kommer gå snabbare än vad jag tror. Men, om det redan nu var dags att åka hem så skulle jag vara mer än nöjd. Så därför, därför är jag glad att jag faktiskt har sju månader kvar här. För jag vet att jag kommer hinna och få uppleva så väldigt mycket mer. Tiden går men den är inte slut än. Och jag ska ta vara på dig, jag lovar. För det här är det bästa jag någonsin gjort, och någonsin kommer att göra. 


Nakuru.


 Inga bilder får tas utan mitt tillstånd. Foto: Maja Karlström

Akon.

Igår var det dags för det som jag, och många andra på internatet, har laddat inför hela veckan: Akon kom till Kenya och skulle ha konsert på Carnivore. Jag och flera andra började med lite häng på en lokalbar innan vi hoppade på partybussen. Stället vi var på var verkligen mysigt, och jag fick världens festivalfeeling när jag klev in på gräsplanen där de byggt upp en stor scen på, och massa små vita tält runtom med barer, mat och annat mysigt.

Kvällen blev trots mina förväntningar faktiskt ännu över förväntan. Akon skulle börja spela halv elva, men helt plötsligt så börjar det verkligen ösregna. Och när det regnar i Kenya, ja, då regnar det verkligen. Så, ryktena spreds om att han skulle ställa in vilket gjorde mig en aning sur. Plus att jag var frusen som bara den. Men, så kommer han till slut. Då struntade jag fullkomligt i regnet och hoppade in i publikhavet tillsammans med många andra och bara skrek. Sjöng med i låtarna så gott jag kunde och struntade i att mascaran rann nerför ögonen. Leran på parkeringen var inte heller att leka med, vissa ramlade och hela partybussen var full av kladdig lera. Och draget i bussen påväg hem har nog aldrig varit bättre, så jäkla kul. En väldigt, väldigt bra och rolig kväll. 
 
Foto: Kenya Nights, Rizwan Ibrahim

Watamu.

Har äntligen tid att berätta lite, lite om resan och bjuda på några bilder. Here you go:

En av de häftigaste upplevelserna enligt mig var tågresan dit som pågick i ungefär 18 timmar. Gångarna på det gamla tåget var så trånga att man fick turas om att gå förbi varandra, vissa toaletter var endast ett hål som gick rätt ner på tågrälsen och utanför fönstrena som oftast inte gick att öppna fastnade jag ofta vid och fick se den helt nya värld som rusade förbi utanför fönstrena. Vi kunde åka förbi små, små byar gjorde av plåtskjul till husväggar som lystes upp med hjälp av en lägereld som sprakade i den kenyanska natten. Eller, som vi många gånger gjorde, svishade förbi ett par ungar som desperat vinkade och sprang mot tåget när de såg oss komma. Där stod de och vinkade i ren glädje och skrek "hello, hello" eller bad om godis till deras hungriga magar. Det är verkligen en annorlunda värld jag lever i. Och jag vet inte hur många gånger som jag ställde mig frågan hur annorlunda deras liv måste se ut och hur nyfiken jag egentligen blir över att få veta vad de tänker och drömmer om. Vad pågår i deras lilla huvud om natten när de inte kan sova?

Natten var även den speciell. Vaknade säkert fyra gånger över att jag trodde tåget tagit fart utför spåret, vilket inte var fallet, såklart. Det bara guppade och skumpade lite överdrivet mycket på grund av de gamla vagnarna och den rostiga rälsen. Att på morgonen vakna upp utan någon AC eller något som helst sätt att svalka sig var väl den mindre mysiga delen av tågresan. Men. Ändå en upplevelse i sig. 

Resan var i alla fall en av de bästa. Dykcert, har jag till exempel hunnit ta. Vilket var riktigt häftigt men just det korallrevet var mindre häftigt. Vi har hunnit med mycket och lite, vilket är precis det jag behövde. Allt ifrån att bara ligga på de kritvita stränderna med musik i öronen till flera utekvällar som som vanligt blev väldigt minnesvärda. Gå barfota och känna sanden som sitter kvar mellan tårna dagen efter, dansa in natten med fina människor och dricka billiga shots som gör en varm i magen, ta en tusker i den starka solen mitt på dagen, bada i vågorna som välte omkull en, hänga på lokalbarer med främmande kenyaner och dricka vidrigt palmvin, få rysningar över hela-jäkla-kroppen för att man vet att man har det så bra. Ja. Riktigt bra har vi haft det. Titta bara!


Tappar bort dagarna.

 
Måndag? Tisdag? Kom jag verkligen nyss hem från Mombasa? Tappar bort dagarna och har noll tidsuppfattning. Kliar sönder myggbett tills jag blöder fast jag inte borde. Sover skavfötters med Elin för att hon är fin. Saknar hem fast jag vet att jag har det bäst. Tänker om börjar om ser om och tänker om igen. Men. Jag mår bra. Det gör jag. Tänker bara för mycket om för mycket.
 

En liten film.

 

Watamu.

Idag är det fredag. Men inte vilken fredag som helst, för idag åker vi till Watamu och kusten i en vecka! Ska bli så himla skönt att bara komma bort lite. Sola, bada och förhoppningsvis dyka om mina bihåler vill lägga av att göra ont. Åh. Ska bli så skönt. Såååå, vi hörs om en vecka! 

Finns inget bättre.


Woop woop.

Hur gick allting ifrån att inte ha några läxor alls, till att känna sig ihjälstressad och ha panik över att inte hinna klart allting? Igår fick jag reda på att jag har en historiauppsats som ska vara inne på torsdag, och jag trodde jag hade mer än två veckor kvar. Imorgon har jag ett föredrag i svenska på tio minuter. På torsdag har jag tydligen ett förhör i religion som jag inte någon aning om. Kul. Jättekul. 

Fridas artonde födelsedag.

Igår, så fyllde världens bästa Frida 18 år. Eftersom att hon hade gjort så fint på min födelsedag så tänkte jag och flera att det var hennes tur den här gången, och jag tror vi lyckades ganska så jättebra. 
 
Frida hade tänkt att vi skulle gå ut och äta på en libanesisk restaurang, alla var allmänt ointresserade och flera låtsades att banga ur samma dag, just för att göra överraskningen ännu större. Vid sex-tiden så sätter jag, Emil, Elin och Olivia på oss plastpåsar på huvudet och springer skrikandes in till hennes rum där hon står och tröstsuper för sig själv. Vi binder fast hennes armar, sätter på henne ögonbindel och hörlurarna flög också på med levels på högsta volym. Hon blev verkligen skiträdd. Vi satte oss sedan i en taxi för att ta oss hem till Moa. Under vägen så hällde vi i henne ännu mer dricka och hon fick inte se någonting på hela resan. Det var bara jättekul och två gånger så låtsades vi lämna henne ensam i taxin och att den körde iväg med henne. 
 
Väl framme, förstår hon fortfarande ingenting, så tar vi upp henne för massor av trappor. Till slut kommer vi fram till Moa och tar upp henne på deras underbara takterass. Där hade Moa, Isak och Manda fixat hela dagen och ställt fram ljus, filtar och världens godaste tapas. Så, slutligen får hon ta av sig ögonbindeln och där står vi och sjunger för henne. Hon blev sååå glad, och det var verkligen kul att se hur förvånad, glad och chockad Frida blev.
 
Kvällen fortsatte så himla fint. Och var nog den bästa kvällen hitills i Kenya, och även en av de bästa i mitt liv. Vi åt ihjäl oss på den goda maten, drack massor av gott, dansade under en stjärnklar himmel och bara hade det fullkomligt underbart. Speciellt när man insåg att man runt omkring sig hade de 20 pesoner man älskar allra mest och som numera är en enda stor familj. Vet inte hur många gånger jag bara ville stanna tiden för en stund och jag vet inte hur många gånger jag idag tänkt och sagt att jag bara vill ha tillbaka gårdagen. Att se Frida så glad och att se hur nöjd hon var över hennes födelsedag var verkligen roligt, för det var precis det som var meningen. Du är så värd allt det där Frida!!! ♥
 
Kan inte förstå att jag bara känt dig i två månader, du är bäst. 

Sjuk.

Jag har gått och blivit sjuk. Vilket verkligen s u g e r. Ligger och hostar upp mina lungor, tröstäter min marabou och tittar på One three hill. Blir så otroligt rastlös när man ser alla andra glada internatkompisar som har turen att vara friska. Just nu önskar man ju att man bara låg hemma i soffan, med en mamma och pappa som kom och pussade en på pannan, frukost på sängen och att ligga och titta på urdåliga tv-program hela dagarna långa. Har i alla fall fina internatkompisar som tittar till mig. Men vill bara bli frisk nu så jag kan ta det där jäkla dykarcertet i helgen. Måste. För nästa fredag åker vi äntligen, äntligen till Mombasa. 

LYCKA.

 
Lyckan nyss när jag fick reda på att jag hade ett paket och hämtade. Det var från världens bästa mamma och innehöll bland annat KAVIAR(!!!), marabou, svensk tidning och min favoritkofta. Blir såååå glad! Så, nu har jag och Elin tryckt i oss varsit knäckebröd med kaviar. Godaste på läääänge! Ska hålla detta varmt om hjärtat nu ett tag. Att få paket eller bara ett litet brev gör verkligen hela ens dag. Speciellt idag när jag börjar bli sjuk och ligger hostar upp mina lungor, så får man reda på det här. Woop woop! Nu ska jag fortsätta chilla in my bed.
 
PUSS! 
PS. Skicka gärna lite mer marabou... DS. 

Masai Mara.

I måndags kom jag och 30 andra hem från två helt underbara dagar i Masai Mara, även dessa är några av de bästa i mitt liv. Kan inte förstå att jag får uppleva allt det här.
 
Vi bodde i världens mysigaste basecamp (där Barack Obama bott!!!) vilket var som stora tält, men med möbler och riktiga sänger innuti. Jag och Frida fick dela på en dubbelsäng och lyckades även ha inbrott av babianer i vårat tält. Dagarna var fullspäckade av aktiviteter. Vi hann med fyra safaris, besök av Masaiby och ett sjukhus. Det var verkligen sjukt mysigt. På kvällarna satt vi vid lägerelden och somnade sedan till ljudet av hyenor och babianer utanför. 

Jag har inte riktigt tid att blogga och redigera bilder just nu, har för mycket plugg. Men, jag lovar att berätta mer när jag får tid. Tills dess så får ni titta på några bilder från mina fantastiska dagar. 


Foto: Maja Karlström. Inga bilder får tas utan mitt tillstånd. 

Älskar livet fruktansvärt mycket just nu.


En dag i Afrikas näst största slumområde.

Vi rullade in på en gropig väg. Den röda jorden dammade omkring skolbussen. Framför oss kunde jag se ett enormt utrymme av brunröda plåttak och området räcker sig så långt jag kunde se. Och helt plötsligt så var vi där inne. På ännu en gropig väg. Utanför fönstret såg jag hur getter och kossor trampar runt precis bredvid människorna och rotar efter mat i soporna. Husen är byggda av antingen lera, plåt eller överblivna kartonger. Och detta är alltså deras hem, i Kibera, Afrikas näst största slumområde och världens tredje största.

Vi besökte en skola. Och det är verkligen svårt att beskriva känslan och framförallt lyckan över att vara där. Den så kallade ”head teachern” berättade att det gick 350 elever på skolan, och det fanns 13 stycken anställda lärare. De flesta har inte råd att äta lunch på skolan, vilket kostar 20 chilling (1,6 kronor). Ungefär 50 stycken barn får mätta sina magar vid lunch, resten har inte råd. Och får därför otroliga koncentrationssvårigheter framåt eftermiddagen.

Vi går vidare och tittar på klassrummen. Klassrummen är inte mer än 10 m² stora, golvet är jordtrampat och väggarna av plåt. Längst fram i klassrummet finns en svart tavla som hänger lite snett och alla barnen är klädda i skoluniform, vilket i denna skola var en rosavitrutig klänning eller skjorta.

Barnen blev verkligen överlyckliga när vi kom och hälsade på, en äkta lycka. De sjöng för oss, fnissade och gömde sina generade men fina ansikten i händerna. Till slut, när man lett tillräckligt länge till dem och sträckt fram handen, så räcker de deras bruna lilla hand och lägger den i min. Och senare till och med står och kramar en. Jag träffade en 10-årig flicka som frågade mig: ”Do you have any sisters or brothers?” Jag berättade för henne att jag hade två storebröder hemma i Sverige, och frågade sedan henne detsamma. Då berättar hon för mig att hennes bror har dött, men att hennes mamma inte vill berätta varför. Hon såg så ledsen ut, och blev snabbt blyg igen. Jag frågade henne då om hon bor tillsammans med sin mamma och pappa, och då kommer den andra smällen: ”I only live with my mum, I don't have any father”. Vad ska man säga? Ingenting kanske. Så jag kramade istället om henne och lät henne fortsätta klappa på mitt hår som hon tyckte var ”so beautiful!”.

Efter att motvilligt lämnat dessa underbara barn, som hela tiden försökte krama en och sa ”please, don't leave me!” så gick vi vidare in i slummen. Det första som slog mig var stanken. Det luktade verkligen sopor, vilket inte är så konstigt eftersom att i princip överallt var det berg av överblivna sopor. Detta är eftersom att de inte har råd att låta någon komma och ta soporna (vilket också kostar 20 chilling), så istället slänger de iväg dem på gatan.

Det är svårt att ta in allt. Men runtomkring oss sitter det kvinnor, män och barn som tittar nyfiket på oss. I början kunde de se väldigt osäkra ut, och det förstår jag. Här kommer vi, vitingar och turister, och tittar som om det är ett museum fast det egentligen är deras hem. Men, efter att ha lett riktigt länge och tittat in i deras ögon så får man ofta tillbaka ett stort leende och ett ”Jambo!”.

Till höger och vänster fanns det småshoppar där det kunde finnas fisk, läsk eller kött. Vid ett ställe stannade vi och köpte kanske 20 cola och vatten. Jag och Frida bestämde oss för att ge bort två cola till några fina barn som satt och titta på oss när vi hällde i oss våra drickor. Har nog aldrig sett några blivit så glada för en cola. Så, det var det värt.

Vi besöker ytterligare en skola, eller om det kanske var en förskola. In genom en lite halvdan dörr kliver vi in till ett rum med plåtbitar som tak och med några få plastbord och stolar som möblering. Ännu fler blyga men underbara barn. Vi kramades lite där innan vi gick vidare till Power Women Group. PWG är en grupp på 15 kvinnor som alla är smittade av HIV/AIDS. Dessa har alltså hittat till varandra och ger genom gruppen stöd och träffas på möten. I deras ”lokal” så har de tillverkat smycken, väskor och kläder själva som de sedan säljer. Det var verkligen fantastiskt att se hur starka dessa kvinnor var, speciellt tillsammans.

I bilen hem så hann allt sjunka in på riktigt. Alla intryck och möten hade verkligen tagit otroligt mycket kraft av mig. Men, jag var ändå så himla glad inombords. Så glad över att jag för uppleva och se det här med egna ögon. För jag vet verkligen att ni där hemma, ni kommer aldrig förstå det som vi upplevde idag. Om ni inte åker hit själva förstås. Att få prata och skratta med barnen, se misären på riktigt och se glädjen i barnens ögon när man pratar med dem – det är verkligen något utöver det vanliga. Och jag är, som jag sagt så himla många gånger, så djävulskt glad över att just jag får uppleva det här. Jag ska ta vara på varje sekund, och framförallt ska jag försöka hjälpa dessa människor så gott jag kan.


Lite internatliv.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0