Någon sorts kärlekshistoria.

En gång var jag kär.


Sådär förbaskat kär i en pojke och ibland levde vi som i en klyscha. Han förtrollade mig med sin kärlek som var till för just mig. Omfamnade mig med sina kraftiga, muskulösa armar med blod som strömmade av trygghet. Ibland somnade jag med kyssar som smakade tandkräm och öl när han vinglat hem från en sen utgång. Och ibland vaknade jag upp av kyssar som smakade nyvaket. Då gnuggade jag mina morgontrötta ögon och fick se honom i solens motljus som formade en ljus aura omkring hans kropp. Han räddade mig. Han och hans aura. Och Han fick mig att inse vilken fin kärlek det faktiskt finns. Inte bara den där förjävliga, den vi förstås också kunde ha. Som när vi bråkade och jag gjorde bort mig, eller hur vi etsade fast oss på småsaker och ingen av oss ville ha fel. Alltid rätt. Men till sist sa förlåtförlåt och jag är dum i huvudet och du är värd bättre. Men det är alltid såhär, sa Han. Jag sårade honom. Han sårade mig. Men vi älskade varandra. Och ibland var det det enda som behövdes. 

Och ibland inte. Ibland var det inte tillräckligt. 

Som när vi satt på min balkong och Han sa att Han inte visste vad Han kände, om det räckte till. Då hjärtat gick i glassplitter och splittret gjorde sönder varenda organ, kärl och blodåder i min kropp. Eller som när jag såg honom gråtandes för första gången, på grund av mig, i en tunnel i Norrtäljes svala sommarmorgon. Och så har vi då när jag i panik sprang hem till honom barfota mitt i natten när jag hade hånglat med en annan veckan efter vi hade gjort slut. Bad i ett hulkande om att få komma innanför dörren och när jag till slut fick så sov jag vid hans fotkant på sängen bara för att få vara nära honom en sista gång. Lyssnade på Veronica Maggios ”Snälla bli min” och grätgrätgrät. Och var tom. Känslokall och oändligt tom på kärlek och fylld av glassplitter.

Men.

Sen fann vi varandra igen någonstans bland tälthavet, ölburkar och illaluktande sopor på en festival några veckor senare. Vi hade det där leendet i ögonen och på läpparna. Vi bara visste precis där att det skulle bli vi igen, vi var inte färdiga än. Så vi fann varandra, än en gång, bland varma sovsäckar och svettiga mornar av den starka solen i juli. Och vi åkte till Spanien där vi blev sandiga, fulla, drömmande och kära. Trodde Vi. Trodde jag. Trodde Han.

Men.

Vi hoppades nog lite för mycket. Och jag var nog egentligen inte redo. Inte alls. Så det Vi som fanns tidigare försvann igen precis då sommaren började lida mot sitt slut. Jag träffade en annan. Han träffade en annan. Försökte trösta mig med annat hångel fast jag visste hela tiden att inget hångel kunde bli bättre än med just Han. Därför kom augusti och på något sätt och räddade oss, då vi möttes igen. Jag satt i en alldeles för stor och stickig tröja med honom på en bänk. Vi båda visste. Vi hade sårat varandra igen, jag dig och du mig. Femton minuter senare låg vi och hånglade i baksätet på hans bil. Så lätt det kunde vara, vi kunde bara inte vara ifrån varandra.

Men.


Allting tar slut. Precis som sidorna i en bok, ett liv, en dag eller på sida hundraåttioåtta, vid nittio år eller när klockan slår 00:00. Vi valde bara att sluta lite för tidigt, vid 13654 kilometer. När jag valde att följa mina drömmar och fly till Kenya för tio månader, och Han kunde ju inte följa med. Vi trodde för allt i världen att det skulle fungera, men det gjorde det inte. De där 13654 kilometerna var för mycket för vad vi redan hade klarat. Och det var bara så.


En gång var jag kär. En kärlek som krossades av drömmar.

 


Kommentarer
Postat av: anonym

Du skriver väldigt bra, gripande läsning!

2013-02-03 @ 18:55:59
Postat av: manda da manda

jag fick så jävla ont i magen av den här texten. så jävla bra skrivet!

2013-02-03 @ 19:01:05
URL: http://mandadamanda.blogspot.com
Postat av: Cilla

Även om texten är sorglig, så är den iaf RIKTIGT bra skriven.

2013-02-03 @ 19:08:19
URL: http://cillauas.blogg.se
Postat av: Nicolina

åh

2013-02-03 @ 20:23:01
URL: http://peoplearelikesongs.blogspot.com
Postat av: Johanna

ligger här i min säng och grinar Maja. Så fint.

2013-02-03 @ 21:42:04
URL: http://johannanorlin.blogg.se
Postat av: Jenny

du skriver så himla bra. hoppas att du mår bra i Afrika! kram

2013-02-03 @ 22:11:46
URL: http://novemberdreams.blogg.se/
Postat av: isabell

vet inte om man ska gråta för att det är så fint eller för att det gör så ont..!

2013-02-03 @ 22:33:04
URL: http://isabellberglund.blogg.se
Postat av: Elin

Riktigt fin text. Precis som du Maja. Sluta aldrig skriva!

2013-02-04 @ 11:32:21
Postat av: emmy

Så himla fint!

2013-02-04 @ 18:26:23
URL: http://emmyannalinnea.blogg.se
Postat av: Cajsa

Otroligt bra Maja! Blir alldeles rörd, så bra skriver du!!

2013-02-05 @ 10:45:16
Postat av: Malin

Världens bästa Maja.

2013-02-05 @ 22:20:38
URL: http://believeyoucan.blogg.se
Postat av: amanda

jag älskar verkligen att få läsa sånt här, för det får mig att förstå att man är långt ifrån ensam. och vackert skrivet var det, så in i helvete.

2013-02-08 @ 20:08:35
URL: http://ingentystnad.blogg.se
Postat av: Maja B

Så bra du skriver Maja!! Blir alldeles tårögd och svag. Fortsätt skriv och följ dina drömmar!!

2013-02-10 @ 15:09:33
Postat av: Emilia

Blir så ledsen när jag läser detta, men ändå rörd. Så himla bra och fint skrivet, håller med de andra ovan.
Sluta aldrig skriva!

Kramar

2013-02-14 @ 21:09:44
URL: http://eewmiliaa.blogg.se
Postat av: matilda

grymt bra skrivet...
jag hoppas innerligt (och vill tro) att historien inte är slut än, och att det kommer ett till "men".

2013-02-21 @ 10:07:24
URL: http://bluemushroom.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0