Mount-fucking-Kenya.

Imorgon försvinner jag från både Nairobi, internatet och från min varma, sköna säng. För då, ska jag och mina fina internatkompisar nämligen börja ett av vårat livs största, förjävligaste och häftigaste äventyr: Vi ska bestiga Afrikas näst högsta berg Mount Kenya på 5199 meter över havet. Jag har precis tagit min sista dusch på fem dagar (dessutom utomhus med en slang då det är vattenbrist just nu, tack u-landsproblem) och väskorna är packade och klara. Nu kör vi, för jag SKA upp till den där jäkla toppen. 
 


Någon sorts kärlekshistoria.

En gång var jag kär.


Sådär förbaskat kär i en pojke och ibland levde vi som i en klyscha. Han förtrollade mig med sin kärlek som var till för just mig. Omfamnade mig med sina kraftiga, muskulösa armar med blod som strömmade av trygghet. Ibland somnade jag med kyssar som smakade tandkräm och öl när han vinglat hem från en sen utgång. Och ibland vaknade jag upp av kyssar som smakade nyvaket. Då gnuggade jag mina morgontrötta ögon och fick se honom i solens motljus som formade en ljus aura omkring hans kropp. Han räddade mig. Han och hans aura. Och Han fick mig att inse vilken fin kärlek det faktiskt finns. Inte bara den där förjävliga, den vi förstås också kunde ha. Som när vi bråkade och jag gjorde bort mig, eller hur vi etsade fast oss på småsaker och ingen av oss ville ha fel. Alltid rätt. Men till sist sa förlåtförlåt och jag är dum i huvudet och du är värd bättre. Men det är alltid såhär, sa Han. Jag sårade honom. Han sårade mig. Men vi älskade varandra. Och ibland var det det enda som behövdes. 

Och ibland inte. Ibland var det inte tillräckligt. 

Som när vi satt på min balkong och Han sa att Han inte visste vad Han kände, om det räckte till. Då hjärtat gick i glassplitter och splittret gjorde sönder varenda organ, kärl och blodåder i min kropp. Eller som när jag såg honom gråtandes för första gången, på grund av mig, i en tunnel i Norrtäljes svala sommarmorgon. Och så har vi då när jag i panik sprang hem till honom barfota mitt i natten när jag hade hånglat med en annan veckan efter vi hade gjort slut. Bad i ett hulkande om att få komma innanför dörren och när jag till slut fick så sov jag vid hans fotkant på sängen bara för att få vara nära honom en sista gång. Lyssnade på Veronica Maggios ”Snälla bli min” och grätgrätgrät. Och var tom. Känslokall och oändligt tom på kärlek och fylld av glassplitter.

Men.

Sen fann vi varandra igen någonstans bland tälthavet, ölburkar och illaluktande sopor på en festival några veckor senare. Vi hade det där leendet i ögonen och på läpparna. Vi bara visste precis där att det skulle bli vi igen, vi var inte färdiga än. Så vi fann varandra, än en gång, bland varma sovsäckar och svettiga mornar av den starka solen i juli. Och vi åkte till Spanien där vi blev sandiga, fulla, drömmande och kära. Trodde Vi. Trodde jag. Trodde Han.

Men.

Vi hoppades nog lite för mycket. Och jag var nog egentligen inte redo. Inte alls. Så det Vi som fanns tidigare försvann igen precis då sommaren började lida mot sitt slut. Jag träffade en annan. Han träffade en annan. Försökte trösta mig med annat hångel fast jag visste hela tiden att inget hångel kunde bli bättre än med just Han. Därför kom augusti och på något sätt och räddade oss, då vi möttes igen. Jag satt i en alldeles för stor och stickig tröja med honom på en bänk. Vi båda visste. Vi hade sårat varandra igen, jag dig och du mig. Femton minuter senare låg vi och hånglade i baksätet på hans bil. Så lätt det kunde vara, vi kunde bara inte vara ifrån varandra.

Men.


Allting tar slut. Precis som sidorna i en bok, ett liv, en dag eller på sida hundraåttioåtta, vid nittio år eller när klockan slår 00:00. Vi valde bara att sluta lite för tidigt, vid 13654 kilometer. När jag valde att följa mina drömmar och fly till Kenya för tio månader, och Han kunde ju inte följa med. Vi trodde för allt i världen att det skulle fungera, men det gjorde det inte. De där 13654 kilometerna var för mycket för vad vi redan hade klarat. Och det var bara så.


En gång var jag kär. En kärlek som krossades av drömmar.

 


Er saknar jag.


RSS 2.0