En dag i Afrikas näst största slumområde.

Vi rullade in på en gropig väg. Den röda jorden dammade omkring skolbussen. Framför oss kunde jag se ett enormt utrymme av brunröda plåttak och området räcker sig så långt jag kunde se. Och helt plötsligt så var vi där inne. På ännu en gropig väg. Utanför fönstret såg jag hur getter och kossor trampar runt precis bredvid människorna och rotar efter mat i soporna. Husen är byggda av antingen lera, plåt eller överblivna kartonger. Och detta är alltså deras hem, i Kibera, Afrikas näst största slumområde och världens tredje största.

Vi besökte en skola. Och det är verkligen svårt att beskriva känslan och framförallt lyckan över att vara där. Den så kallade ”head teachern” berättade att det gick 350 elever på skolan, och det fanns 13 stycken anställda lärare. De flesta har inte råd att äta lunch på skolan, vilket kostar 20 chilling (1,6 kronor). Ungefär 50 stycken barn får mätta sina magar vid lunch, resten har inte råd. Och får därför otroliga koncentrationssvårigheter framåt eftermiddagen.

Vi går vidare och tittar på klassrummen. Klassrummen är inte mer än 10 m² stora, golvet är jordtrampat och väggarna av plåt. Längst fram i klassrummet finns en svart tavla som hänger lite snett och alla barnen är klädda i skoluniform, vilket i denna skola var en rosavitrutig klänning eller skjorta.

Barnen blev verkligen överlyckliga när vi kom och hälsade på, en äkta lycka. De sjöng för oss, fnissade och gömde sina generade men fina ansikten i händerna. Till slut, när man lett tillräckligt länge till dem och sträckt fram handen, så räcker de deras bruna lilla hand och lägger den i min. Och senare till och med står och kramar en. Jag träffade en 10-årig flicka som frågade mig: ”Do you have any sisters or brothers?” Jag berättade för henne att jag hade två storebröder hemma i Sverige, och frågade sedan henne detsamma. Då berättar hon för mig att hennes bror har dött, men att hennes mamma inte vill berätta varför. Hon såg så ledsen ut, och blev snabbt blyg igen. Jag frågade henne då om hon bor tillsammans med sin mamma och pappa, och då kommer den andra smällen: ”I only live with my mum, I don't have any father”. Vad ska man säga? Ingenting kanske. Så jag kramade istället om henne och lät henne fortsätta klappa på mitt hår som hon tyckte var ”so beautiful!”.

Efter att motvilligt lämnat dessa underbara barn, som hela tiden försökte krama en och sa ”please, don't leave me!” så gick vi vidare in i slummen. Det första som slog mig var stanken. Det luktade verkligen sopor, vilket inte är så konstigt eftersom att i princip överallt var det berg av överblivna sopor. Detta är eftersom att de inte har råd att låta någon komma och ta soporna (vilket också kostar 20 chilling), så istället slänger de iväg dem på gatan.

Det är svårt att ta in allt. Men runtomkring oss sitter det kvinnor, män och barn som tittar nyfiket på oss. I början kunde de se väldigt osäkra ut, och det förstår jag. Här kommer vi, vitingar och turister, och tittar som om det är ett museum fast det egentligen är deras hem. Men, efter att ha lett riktigt länge och tittat in i deras ögon så får man ofta tillbaka ett stort leende och ett ”Jambo!”.

Till höger och vänster fanns det småshoppar där det kunde finnas fisk, läsk eller kött. Vid ett ställe stannade vi och köpte kanske 20 cola och vatten. Jag och Frida bestämde oss för att ge bort två cola till några fina barn som satt och titta på oss när vi hällde i oss våra drickor. Har nog aldrig sett några blivit så glada för en cola. Så, det var det värt.

Vi besöker ytterligare en skola, eller om det kanske var en förskola. In genom en lite halvdan dörr kliver vi in till ett rum med plåtbitar som tak och med några få plastbord och stolar som möblering. Ännu fler blyga men underbara barn. Vi kramades lite där innan vi gick vidare till Power Women Group. PWG är en grupp på 15 kvinnor som alla är smittade av HIV/AIDS. Dessa har alltså hittat till varandra och ger genom gruppen stöd och träffas på möten. I deras ”lokal” så har de tillverkat smycken, väskor och kläder själva som de sedan säljer. Det var verkligen fantastiskt att se hur starka dessa kvinnor var, speciellt tillsammans.

I bilen hem så hann allt sjunka in på riktigt. Alla intryck och möten hade verkligen tagit otroligt mycket kraft av mig. Men, jag var ändå så himla glad inombords. Så glad över att jag för uppleva och se det här med egna ögon. För jag vet verkligen att ni där hemma, ni kommer aldrig förstå det som vi upplevde idag. Om ni inte åker hit själva förstås. Att få prata och skratta med barnen, se misären på riktigt och se glädjen i barnens ögon när man pratar med dem – det är verkligen något utöver det vanliga. Och jag är, som jag sagt så himla många gånger, så djävulskt glad över att just jag får uppleva det här. Jag ska ta vara på varje sekund, och framförallt ska jag försöka hjälpa dessa människor så gott jag kan.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Lätt att bli tagen om hur olika vår liva kan te sig!
Kram till Maja>3

2012-09-20 @ 23:45:04
Postat av: Susanne Wedin

Lätt att bli tagen av hur olika våra liv kan te sig beroende på var vi råkar bli födda!
Kram till Maja <3

2012-09-20 @ 23:46:25
Postat av: lovisa/polichinelle

fruktansvärt intressant och fin läsning. känner igen mig i skolbeskrivningarna, även om de jag besökte i senegal var större. önskar att jag kommer tillbaka en dag.

2012-09-26 @ 18:50:57
URL: http://polichinelle.se
Postat av: Frida/Dezdemona

Det här var fantastiskt fint att läsa, mycket för ditt sätt att skriva men såklart mest för att det verkar vara så otroligt givande. Ska hålla koll på din blogg framöver.

2012-09-26 @ 20:47:40
URL: http://dezdemonas.blogspot.com
Postat av: Julia

Åh!!!! Jag vill också!! Hur kommer det sig att du är där? Hur tog du dig dit. Är jätte sugen på att resa till Afrika, just för det där, för att kunna hjälpa!!

2012-09-27 @ 01:16:39
URL: http://makeitworklindblom.blogspot.se
Postat av: hanna

Jag vill verkligen åka till Afrik och uppleva precis det där. Sann glädje utan matriella ting och liknande, bara själva känslan av gemenskap. Jag förstår inte, som du säger, men jag vill göra det. Jag jobbade mycket med hemlöshet under mitt projektarbete och de människorna är lite liknande, på ett sätt. När man ser dem för de människor de är blir de lika glada som barnen där på skolan.

2012-09-29 @ 17:06:03
URL: http://hannour.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0