Masai Mara.

I måndags kom jag och 30 andra hem från två helt underbara dagar i Masai Mara, även dessa är några av de bästa i mitt liv. Kan inte förstå att jag får uppleva allt det här.
 
Vi bodde i världens mysigaste basecamp (där Barack Obama bott!!!) vilket var som stora tält, men med möbler och riktiga sänger innuti. Jag och Frida fick dela på en dubbelsäng och lyckades även ha inbrott av babianer i vårat tält. Dagarna var fullspäckade av aktiviteter. Vi hann med fyra safaris, besök av Masaiby och ett sjukhus. Det var verkligen sjukt mysigt. På kvällarna satt vi vid lägerelden och somnade sedan till ljudet av hyenor och babianer utanför. 

Jag har inte riktigt tid att blogga och redigera bilder just nu, har för mycket plugg. Men, jag lovar att berätta mer när jag får tid. Tills dess så får ni titta på några bilder från mina fantastiska dagar. 


Foto: Maja Karlström. Inga bilder får tas utan mitt tillstånd. 

Älskar livet fruktansvärt mycket just nu.


En dag i Afrikas näst största slumområde.

Vi rullade in på en gropig väg. Den röda jorden dammade omkring skolbussen. Framför oss kunde jag se ett enormt utrymme av brunröda plåttak och området räcker sig så långt jag kunde se. Och helt plötsligt så var vi där inne. På ännu en gropig väg. Utanför fönstret såg jag hur getter och kossor trampar runt precis bredvid människorna och rotar efter mat i soporna. Husen är byggda av antingen lera, plåt eller överblivna kartonger. Och detta är alltså deras hem, i Kibera, Afrikas näst största slumområde och världens tredje största.

Vi besökte en skola. Och det är verkligen svårt att beskriva känslan och framförallt lyckan över att vara där. Den så kallade ”head teachern” berättade att det gick 350 elever på skolan, och det fanns 13 stycken anställda lärare. De flesta har inte råd att äta lunch på skolan, vilket kostar 20 chilling (1,6 kronor). Ungefär 50 stycken barn får mätta sina magar vid lunch, resten har inte råd. Och får därför otroliga koncentrationssvårigheter framåt eftermiddagen.

Vi går vidare och tittar på klassrummen. Klassrummen är inte mer än 10 m² stora, golvet är jordtrampat och väggarna av plåt. Längst fram i klassrummet finns en svart tavla som hänger lite snett och alla barnen är klädda i skoluniform, vilket i denna skola var en rosavitrutig klänning eller skjorta.

Barnen blev verkligen överlyckliga när vi kom och hälsade på, en äkta lycka. De sjöng för oss, fnissade och gömde sina generade men fina ansikten i händerna. Till slut, när man lett tillräckligt länge till dem och sträckt fram handen, så räcker de deras bruna lilla hand och lägger den i min. Och senare till och med står och kramar en. Jag träffade en 10-årig flicka som frågade mig: ”Do you have any sisters or brothers?” Jag berättade för henne att jag hade två storebröder hemma i Sverige, och frågade sedan henne detsamma. Då berättar hon för mig att hennes bror har dött, men att hennes mamma inte vill berätta varför. Hon såg så ledsen ut, och blev snabbt blyg igen. Jag frågade henne då om hon bor tillsammans med sin mamma och pappa, och då kommer den andra smällen: ”I only live with my mum, I don't have any father”. Vad ska man säga? Ingenting kanske. Så jag kramade istället om henne och lät henne fortsätta klappa på mitt hår som hon tyckte var ”so beautiful!”.

Efter att motvilligt lämnat dessa underbara barn, som hela tiden försökte krama en och sa ”please, don't leave me!” så gick vi vidare in i slummen. Det första som slog mig var stanken. Det luktade verkligen sopor, vilket inte är så konstigt eftersom att i princip överallt var det berg av överblivna sopor. Detta är eftersom att de inte har råd att låta någon komma och ta soporna (vilket också kostar 20 chilling), så istället slänger de iväg dem på gatan.

Det är svårt att ta in allt. Men runtomkring oss sitter det kvinnor, män och barn som tittar nyfiket på oss. I början kunde de se väldigt osäkra ut, och det förstår jag. Här kommer vi, vitingar och turister, och tittar som om det är ett museum fast det egentligen är deras hem. Men, efter att ha lett riktigt länge och tittat in i deras ögon så får man ofta tillbaka ett stort leende och ett ”Jambo!”.

Till höger och vänster fanns det småshoppar där det kunde finnas fisk, läsk eller kött. Vid ett ställe stannade vi och köpte kanske 20 cola och vatten. Jag och Frida bestämde oss för att ge bort två cola till några fina barn som satt och titta på oss när vi hällde i oss våra drickor. Har nog aldrig sett några blivit så glada för en cola. Så, det var det värt.

Vi besöker ytterligare en skola, eller om det kanske var en förskola. In genom en lite halvdan dörr kliver vi in till ett rum med plåtbitar som tak och med några få plastbord och stolar som möblering. Ännu fler blyga men underbara barn. Vi kramades lite där innan vi gick vidare till Power Women Group. PWG är en grupp på 15 kvinnor som alla är smittade av HIV/AIDS. Dessa har alltså hittat till varandra och ger genom gruppen stöd och träffas på möten. I deras ”lokal” så har de tillverkat smycken, väskor och kläder själva som de sedan säljer. Det var verkligen fantastiskt att se hur starka dessa kvinnor var, speciellt tillsammans.

I bilen hem så hann allt sjunka in på riktigt. Alla intryck och möten hade verkligen tagit otroligt mycket kraft av mig. Men, jag var ändå så himla glad inombords. Så glad över att jag för uppleva och se det här med egna ögon. För jag vet verkligen att ni där hemma, ni kommer aldrig förstå det som vi upplevde idag. Om ni inte åker hit själva förstås. Att få prata och skratta med barnen, se misären på riktigt och se glädjen i barnens ögon när man pratar med dem – det är verkligen något utöver det vanliga. Och jag är, som jag sagt så himla många gånger, så djävulskt glad över att just jag får uppleva det här. Jag ska ta vara på varje sekund, och framförallt ska jag försöka hjälpa dessa människor så gott jag kan.


Lite internatliv.


Ngong Hills.







I lördagsmorse satte jag och trettio andra oss i en buss som skulle ta oss till Ngong Hills. Ngong Hills är känt för sina vackra kullar, och visst var det så. Ännu en till plats där jag verkligen inte kan få nog av naturen, och ännu en till plats där jag inte ens kan förstå att jag befinner mig. Så overkligt vackert var det. 
 
Något jag också måste berätta är att vi var tvugna att ha beväpnade vakter med oss, med tanke på att det kan ligga bufflar och gömma sig lite här och var. Så där gick vi, tillsammans med vakter som bar på AK47:or som om det var ingenting. 

I alla fall, så gick vi i ungefär 4,5 timme. Upp och ner. Ner och upp. Trots att min redan dåliga kondition höll på att ge upp i några backar så var det verkligen värt det. Jag kommer nog aldrig få nog av det här landet. 


SKICKA BREV TILL MIG DÅ!!!!

Idag fick jag äntligen ett paket. Från pappsen. Och jag blev så glad så jag nästan började gråta. Att se att det ligger ett brev, eller paket, i ens fack gör verkligen hela ens dag. Oavsett innehållet. Sååååå, ni får väldigt gärna skicka något om ni vill. Hehe. Gärna svenskt godis, KAVIAR(!!!!) och långa brev. Nej, men, faktiskt så skulle jag bli JÄTTEglad då. Så här är min adress ifall ni skulle få för er att nu göra det:
 
Maja Karlström
Swedish school assosiation Nairobi
Po box 21325
00505 NAIROBI
KENYA

En söndag.





Igår var en riktigt bra söndag. Eller vänta! Hela helgen har varit fin.
 
I fredags så låg vi ett gäng hemma i zebrarummet och tittade på en film som heter Hotel Rwanda, SE DEN. I lördags åkte vi till fantastiska Ngong Hills som jag ska visa bilder från imorgon. Senare på kvällen så bestämde vi oss för att ändå följa med till en kinarestaurang här i Nairobi. Herregud. Det var så gott. Hälsade även på några kineser som hade fest, lärde oss lite nya dansmoves och sjöng karaoke. Sjukt kul. 

I söndags så var jag äntligen UNgrounded. Så. Jag, Elin, Karin, Emil och Sarah tog oss först till Junction för lite ärenden, och sedan åkte vi våran första citti hoppa (kenyansk buss) mot Toy, som är en enorm marknad här i Nairobi. Gick där i timmar och oj vad mycket fina och framförallt billiga saker det finns. Ska visa imorgon. Shoppade för 2500 chilling (cirka 220 kronor) och fick med mig över tio plagg + ett par skor. I love you Kenya.
 
När vi kom hem var vi helt slut och åt barbequemiddag på internatet (också sjukligt gott). Sedan så kände jag och Elin för att vara lite YOLO så vi tog oss till, gissa vad, Art såklart. Tog en smirnoff och hängde. Så värt. Nu längtar jag tills nästa helg då vi ska till Masai Mara!
 
Nä. Nu ska jag sova.
Lala salama!
 

Och jag fyllde 18.

 


Bilder snodda från Elin och Sarah

Måste ändå visa bilder och skriva om min fantastiska födelsedag. 

Världens bästa internatkompisar kommer på morgonen in med frukost på sängen, champange, ballonger och med blöjor på huvudet. Jag fick finaste presenterna, ett par kikoybyxor, massage, en tuskertröja och annat fint. Bara detta gjorde min dag och jag var i eufori hela tiden. Blev bara bättre när jag under lunchen helt plötsligt hör en kör som sjunger "Ja må hon leva" och så kommer de in igen med brocollipaj i händerna (väldigt internt, men jag älskar i alla fall brocollipaj)! Blev så glad så jag började gråta.
 
När skolan var slut så blev jag tillsagd att klä upp mig fint och sedan komma till Fridas rum halv fem. Och när klockan väl slog halv fem och jag anländer till Fridas rum, så öppnas dörren och där står det 10 stycken och sjunger, igen.
 
Efter ett tag får jag reda på att de lyckats med det omöjliga, att övertala boardingen om att jag ändå ska få gå ut på min födelsedag. Eftersom jag varit grounded så får man endast vara inne på internatet, så jag trodde att jag skulle få spendera hela min födelsedag innanför murarna. Men fina som de är, så har de alltså lyckats övertala dem. Så vi tog oss med taxi iväg till älskade Junction och till en libanesisk restaurang. Vi åt gott och hade det hur trevligt som helst. Och jag hade verkligen världens bästa födelsedag. Ett stort tack till er. Kunde inte ha blivit bättre. 

Eufori.

Är helt euforisk.
 
Jag har världens bästa vänner.

18 år!

 
För idag fyller jag 18 år!!!! Alltså vänta, va? 18? Var inte jag 14 nyss? Var det inte nyss det var tre olidliga år kvar tills jag fyllde denna betydelsefulla ålder? Och nu helt plötsligt så är jag här. Tiden går alldeles för fort för att jag ska hinna med. Jag känner mig i alla fall inte ett dugg mognare, förutom att jag lärt mig tvätta på riktigt!!! Och inte känner jag mig redo för vuxenlivet, hallå, jag har inte ens kommit ur kiss- och bajsåldern än? Jaja. Det kommer väl. Ska ha världens bästa dag trots att jag är inlåst på internatet. Med världens finaste vänner så går allt, tur att jag har dem. 
 
Woop woop!

Svar på frågor.

Har fått två frågor som jag tänkte att jag skulle svara på. Frågorna handlade om vad jag egentligen gör här, och en fråga var om vad jag åker med för organisation och vad jag betalade. 
 
Vad gör jag här då? Jo, det är så att jag går i den Svenska skolan i Nairobi. På flera ställen i världen finns det svenska skolor, främst till för de som har sina familjer bosatta där men också för sådana som mig och mina 55 kompisar, vi som ville testa något nytt och bo utomlands i ett år. Så, jag går alltså skolan här och samtidigt får jag med mig en jäkla massa upplevelser som safari, åka till kusten, upptäcka Kenya och den fantastiska miljö, kultur och människor som finns här.
 
Jag bor på ett internat med 55 stycken andra och det är verkligen så himla roligt, vi är som en stor familj och jag gillar dem allihopa. Men gratis är det förstås inte. Om jag inte minns fel så ligger internatavgiften på cirka 73 000 för tio månader. Då ingår mat, rum och många upplevelser. Och sedan behöver man förstås fickpengar, jag har tänkt försöka leva på ungefär 1000 kronor i månaden så det blir alltså 10 000. Sedan blir det ju ännu mer kostnader för flygbiljetter, vaccinationer och alla nödvändigheter man måste köpa.
 
Visst kan det tyckas vara tyrt, men jag kan lova er en sak, det är helt klart värt det. Det här är det bästa jag gjort i hela mitt liv! För mer information så kan ni gå in på SSN:s hemsida, här eller gilla deras facebook sida, här.
 

Nairobi Half Life

Idag ska vi gå på bio i Westgate med vår engelskalärare, hon känner tydligen filmaren till filmen eller något liknande. Ska bli skönt att få komma ut lite (...) och upptäcka lite andra ställen! Den här filmen ska vi se:
 

I like the way she's doing the lollipop.

Igår så kom Manda till internatet och berättade att hon och Hanna skulle gå på en rugbymatch som låg alldeles nära skolan. YOLO som man är så tog jag mitt lata arsle och följde med, vilket var tur. 200 chilling senare satt vi på läktaren och träffade en random snubbe med namn Curtis. Rugbyn blev ganska ointressant så då satt vi istället och pratade med honom. Han blev förvånad när vi berättade att i Sverige skulle det i princip aldrig hända att man helt random satte sig och pratade med någon man aldrig träffat. Typiskt Kenya. Och jag älskar det. Varför kan inte vi tråkiga svennar vara lite mer som kenyaner? Här är i alla fall bilder: 


Jag och världens bästa Manda!


Hanna och Curtis. 



Sedan började tiden rinna iväg så vi tog oss till Junction för att handla lite grejer på älskvärda Nakkumatt, där de verkligen har ALLT. Det enda jobbiga är att kassorna är sjukt sega, tar typ 20 minuter innan det är ens tur, och då är det kanske 4 personer framför en. Pole pole, brukar de säga här i Kenya, vilket betyder sakta, sakta. Och sagt och gjort.

Tog sen en taxi hem och började fixa oss och tagga inför kvällen. 21:30 rullade partybussarna ut på Nairobis guppiga vägar. Råtaggade var alla och vi skreksjöng hela vägen. På eventet stod det att det skulle vara ett Beach Party och 1500 hade attendat, men, det var en vanlig klubb och det var i princip vi som fyllde hela klubben plus lite lökiga kenyaner. MEN, jag hade grymt kul i alla fall, lite för kul kanske. Vi dansade, dansade och dansade och min kepssamling fick även byggas på lite. Sjukt kul kväll. Det blir den alltid med SSN känns det som. 



 

New Life Home.



I fredags hade jag endast en lektion och slutade 11. Så vid två åkte jag, Olivia, Frida, Sanna, Elin och Manda till ett barnhem som heter "New life home" här i Nairobi som ligger 15 minuter från skolan. Och gud vad vi dog. Så underbart söta barn. Och nu har jag verkligen konstaterat att jag ska adoptera när jag blir äldre. MÅSTE. Sjukt var det också när man slogs av tanken att dessa barn faktiskt är föräldralösa, de har inga föräldrar, och även fast de är små så lever de i ständig väntan på att bli "vald" av någon. För att sedan bli en familj. Knäppt hur olikt det kan vara. 


Wey!



Kom hem från ett barnhem för en halvtimme sedan, vilket var hur mysigt som helst, bilder kommer. Så, det blev att fixa sig snabbt för nu ska jag, Elin, Olivia och Frida till Art för något gott att dricka. För att sedan vara hemma, prick 18:30, och åka 19:30 igen till en restaurang och äta en fet buffé. Woop woop! Kwaheri!

För idag saknar jag er lite extra mycket.


Masaibarn.



Måste bara visa detta. När vi hade gått igenom ravinerna i Hell's Gate så klättrade vi upp för ett litet berg, väl där så möttes vi av världens finaste masaibarn. Där bodde de, lever på naturen och djuren och säljer handdgjorda smycken till turister som oss som går förbi.
 
De var i alla fall helt fascinerade av oss och våra kameror. Och jag var helt fascinerad över hur naturligt vackra dem var. De klappade på Julias hår, kramade oss och log äkta och glatt in i kameran. När de fick se sig själva på kort så fnittrade de och höll för munnarna. Var i extas efter det där ögonblicket. 


Tre dagar i Hell's Gate.

I lördags kom jag som sagt hem från tre helt fantastiska dagar. Tre dagar fyllda av skratt, svett, teambuilding och fina människor. Och förmodligen tre av de bästa i mitt liv hitills. Men, det är svårt att beskriva det här dagarna, jag vet liksom inte vart jag ska börja. 

För, ni kommer aldrig förstå känslan över att cykla på savannen med dammet som yr omkring en, känslan över att vara omringad av zebror, pumbas och impalas vart man än tittar. Det går inte att beskriva känslan över att klättra upp för en klippa trots att man håller på att kissa på sig av rädsla för att man ska ramla ner, att stå där uppe med adrenalinet som pumpar och händerna som skakar. Det går inte att beskriva känslan efter att ha cyklat/gått uppför världens brantaste backe i åtta kilometer, att ta ut sig in i det sista, att blicka ut över världens vackrasta landskap och äntligen komma upp och andas, andas, andas. För att sedan cykla ner igen, för att helt plötsligt stanna cykeln och andas in precis just det där ögonblicket, och veta att man aldrig någonsin kommer uppleva just precis det där ögonblicket igen. Det går inte att beskriva känslan över att vandra i en gammal ravin och låta blicken slukas in i allt för att det är så fruktansvärt vackert. Ni kommer aldrig förstå känslan över att vakna upp på morgonen över att det är så kallt, krypa ut ur tältet och blicka ut över ett disigt landskap och solen som går upp över bergen. Det går inte heller att beskriva känslan när vi om kvällarna satt runt lägerelden och sjöng falskt och högt med elden som värmde oss när Afrikas frusna kvällar slog in, och att känna att trots att det bara har gått drygt två veckor så är alla dessa femtiofem personer runt omkring mig min familj nu, och att också älska att det är precis just så. Jag kommer förmodligen heller aldrig faktiskt förstå att jag är här, jag gör det här, jag bor här. Jag är så sjukt lycklig över att just jag får uppleva det här. 

Ingenting går riktigt att beskriva.

För ni är inte här.

Så jag låter bilderna tala för sig själva. 


Jambo!

Har varit sjukt seg på att blogga. Men i torsdags åkte vi på team building och kom hem i lördags, och då var det bara att duscha och byta om innan vi taggade till Art. Men, ville mest säga att jag lever och att jag lägger upp bilder ikväll. Har det bäst verkligen.
 
 

RSS 2.0