Svenska skolan i Nairobi.

Har inte kunnat berätta detta innan. Men nu kan jag inte hålla mig:

Om mindre än fyra månader kommer jag befinna mig i Kenya och i Nairobi. Där ska jag sedan stanna i tio månader för att gå mitt sista gymnasieår på den svenska skola och bosätta mig på skolans internat med 55 andra lyckligt lottade. Alltså så kommer jag även att ta studenten och allting där(!!!!). Det här är en dröm och jag är så himla, himla glad. Vill inget hellre än att åka nu. Visst är det sjukt? Jag kan själv inte ens förstå det.

London calling.

Imorgon åker jag till London med världens bästa klass. Kommer hem på torsdag med förhoppningsvis hur mycket shoppingfynd, bilder och minnen som helst.

Jag har köpt världens finaste klänning.


Om jag bara kunde.

Jag låtsades sova. Som vanligt. Gav ifrån mig ljud som jag antog, och trodde, att jag gjorde när jag sov. Givetvis så lyckades jag inte luras när han väl kröp ner bredvid mig. Han nöp mig i midjan, precis under de tredje revbenet, precis där han vet att det kittlas som allra mest. Jag fnittrade och kände hur han drog mig till sig. Avslöjad.

- Mig kan du i alla fall inte lura, sa han och fortsatte att kittla mig. Precis där. Där vid revbenet. Där. Där man bara behöver dra fingertopparna så visar jag smilegroparna. Jag kvävde skratten i kudden och försökte desperat slå bort händerna, utan vidare lyckat resultat.

När han till sist slutade blev allting tyst. Jag tittade in i hans ögon och visade än en gång smilegroparna. För det blev ju alltid så. När jag såg på honom. Och när han tittade på mig sådär. Att smilegroparna kommer fram. Jag la ner ansiktet i kudden och andades ut. Luften från min mun gjorde det varmt på kudden och till slut när luften tog slut la jag mig så våra ögon möttes igen. Han tittade fortfarande på mig. Sådär. Sådär så jag smälter. Och utan att släppa blicken lutade han sig över min kind och viskade:
- Jag älskar dig, jag gör verkligen det.

Jag kunde känna hur tandkrämen dansade ur munnen på honom och snuddade vid mitt öra och hur det kittlade till. Inte bara där utan överallt. I tårna och fötterna som helt plötsligt spändes. I benen som helt plötsligt drogs upp mot magen i kamp om att stoppa fjärilarna som lämnade sina puppor. Och jag kände det i magen som helt plötsligt töjdes ut som om jag kippade för att få luft. Men jag blickade ner. Som vanligt. Jag vet ju inte vad man säger. Hur man säger. Hur man beter sig. Hur man älskar någon. Hur man visar det. Det ända jag visste var att jag aldrig i hela mitt liv hade upplevt det som jag gjorde när du rördepratadekyssteskrattade med mig. Aldrig. Varför kunde jag då bara inte säga det? Visa det? Jag. Älskar. Dig. Jag älskar dig August. Jag gör det. August jag älskar dig. Jag älskar dig dig dig. Jag älskar älskar älskar dig. Jag älskar dig August och jag är så kär i dig så jag håller på att gå sönder och hela jag håller på att spricka av kärlek och när du ser på mig kan jag inte ens stå. Varför gick det inte att säga. Varför varför varför.

 

Jag såg att han blev ledsen men som vanligt också envisades med att inte visa det. Han vände bara ryggen till. Jag flyttade närmare och la näsan mellan hans högra skulderblad och ryggraden. Precis där, där det gick lite inåt och blev lite benigt. Jag drog med fingertopparna över den svala huden där täcket hade lämnat plats på hans höft. Du var så perfekt, August. Och jag ville viska det till honom, låta tandkrämen dansa ur munnen och låta orden träffa hans hjärta. Jag ville säga det, se in i hans ögon och visa hur jag kände. Jag ville skrika det, skrika till hela världen så som Ronja Rövardotter skriker ut sitt vårskrik. Jag ville att alla skulle veta. Men jag kunde inte. Så istället var jag tyst. Vi var tysta. Istället drog jag med mina händer varsamt i din nacke, som om jag spelade piano. Kysste den och andades ut.

 

Vi somnade. Som många gånger förut. För efter ett 1 år tillsammans så är det här inte första gången det händer. Det är inte första gången som jag fegade ur. Jag förstår inte hur han kunde stå ut med mig. Jag bad alltid om att du inte skulle försvinna. Tyst, tyst för mig själv.

 

Och vi vaknade. Ett utdraget vaknande och jag vaknade innan dig som alltid. Jag låg och tittade på dig för du var så jävlajävlajävla fin. Fin. Vacker. Snygg. Söt. ALLTING. Och gropen ovanför din överläpp där man skulle kunnat lägga en vattendroppe och inte ens den skulle ha trillat bort. Dina ögon. Ja, dina ögon August. De där kisande blågröna ögonen som fäste blicken i mig. Dina ögon. Hela du August. Jag förstod inte. Hur kunde jag låta det här försvinna? För det var precis det som var på väg att hända. Jag visste det. Om jag bara kunde visa allting som bankade så förbaskat inom mig så skulle allting bli bra. Om jag bara kunde visa allting som ville ut. Allting som jag kände. Om jag bara kunde.

 

Vi låg i sängen hela dagen. Drack minst tio koppar te. Han gillade inte kaffe, precis som mig. Vi låg i sängen så länge att lakanen snurrade ihop sig. Tills solen gick ner och skapade ett varmt ljus över ditt ansikte. Vi sov en stund. Vi vaknade. Hånglade. Älskade. Sov. Drack te. Åt mackor. Spelade gitarr. Hånglade. Sov. Vaknade. Pratade. Och allting var bara så jävla perfekt. Allt var precis det jag önskat mig. Men:

 

Vi somnade.

Och vi vaknade.

Vi somnade.

 

Och jag vaknade.

 

Utan honom. Som jag alltid gör nu för tiden. För tillslut så försvann han ju. Och jag hade vetat att det skulle hända. Förr eller senare. För jag fegade ur. Fegade ur från allting. Från allting jag alltid önskat mig men som stod mitt framför mig. Så jävla typiskt mig. Och nu vaknar, somnar och skrattar jag själv. Skrattar åt mig själv. Åt hur patetisk man kan vara. Hur patetiskt det är att inte kunna visa känslor till den man egentligen älskar mest av allt. För jag vet ju det. Att jag älskar dig mest av allt i hela världen August. Så jag skrattar åt mig själv. Sitter i samma lakan som förr var snurriga av våra kroppar. Skrattar högt och ljudligt i samma lakan som nu ligger prydligt spänd runt sängens alla fyra hörn. Och jag gråter för att du försvann men för att jag visste att det skulle hända och för att du inte är här med mig och för att du inte älskar mig längre. Jag gråter för att jag inte kunde. För att jag inte kan.

 

Om jag bara kunde så skulle allting bli bra. Om jag bara kunde skulle han vara här med mig. August.

 

Om jag bara kunde.

Av: Maja Karlström

Seija.

Det är så mycket just nu. Eller. Egentligen inte. Men egentligen så är det ju det, ändå. Knäppt. Pang bom sa det i alla fall, och jag blev sjuk hela början av denna vecka. Jag blir ju aldrig sjuk men bara för att jag sagt det ett flertal gånger den senaste veckan så blir jag ju såklart det. Mina läppar envisas med att vara torra och jag är förvirradförvirradförvirrad. Allting med detta besked som behövs ordnas. Allting med skoluppgifter jag missar och som kommer att komma snart. Och allting med allting. Åh. Som ni märker är jag verkligen förvirrad, helt snurrig. Ikväll får jag i alla fall träffa Mattias. Igen. Och lätta lite på hjärtat. Men nu ska jag pussa på Seija som ni ser på bilderna och titta på en George Harrison dokumentär med pappa.
Puss.

Afternoon tea party och födelsedagsfirande.

I fredags var jag och alla tjejer bjudna hem till våran alldeles egna Vivi för att fira att hon fyllt 17. Hon bjöd på fantastiskt god mat och det var så himla skönt att ha verkligen alla samlade. Vi fick även chansen att hälsa på världens sötaste bebis, Vivis lillebror. Efter efterrätten tog vi oss vidare till Mowli och sedan vidare till Hillewie för häng i hennes brors lägenhet, vilket var hur mysigt som helst.
I lördags så var jag bjuden hem till bästaste Felicia för att fira henne och Jenny med afternoon tea party. Det var fantastiskt goda saker de hade bakat och jag skulle kunna ha ätit hur mycket som helst. Bakverk, te, minicupcakes, lemoncurl, snittar och nybakade scones är bara några av alla de saker som stod uppdukat. Sedan bjöds det på lekar, varav mitt lag föll precis på mållinjen, och även paketöppning. Av mig fick Felicia att vi ska gå på teater den 22 april på Stadsteatern, kommer bli bäst. Efter att jag i matkoma åkte hem så somnade jag tidigt och vaknade upp på lördagen utvilad för att kunna jobba.

RSS 2.0