Home sweet home.

En till sak som jag inte hunnit visa är mitt numer underbara rum! Tack vara mina underbara föräldrars hjälp så trivs jag faktiskt för en gångs skull hur bra som helst, älskar det. Fint va?

Foster the people.

Tyckte det var på tiden med att visa hur jag ser ut! Jag är ju en så usel bloggare. Mitt hår är en annan historia, fy vad det ser ut! Och inte ser det bättre ut nu när mamma råkade luggen i princip rakt av med en köksax, men jag lever iallafall.
Pusskram

Livet.

Efter en mycket rolig kväll igår men en jävla massa brudar ska jag nu, efter att ha jobbat, duscha och sedan med sällskap av Märta ta mig till Johanna för att äta lasagne, sedan vidare till allas våran Mallewo - igen!

Något som alltid knackar oss på axeln, del 2.

Del 1, och fortsättning:


Vi slår oss ner på stolarna. Han till höger om mig och det enda som hörs är klockan som tickar nästan outhärdligt högt. Tick, tick, tick, tick, låter det när sekundvisaren rör sig framåt som snabbt som en flock gaseller jagade utav en leopard. Vi börjar prata och för mig känns det ovanligt bekvämt för att vara med en helt ny människa. Han är väldigt lugn och sitter med ryggen lutad mot stolsryggen och knäpper händerna över sin mage. Ibland när han berättar något så lutar han sig framåt och gestikulerar med händerna. Han är inte rädd för att möta min blick och när han pratar om något besvärligt så rynkar han ögonbrynen. Hans svenska är knacklig men bra, jag förundras över hur bra han pratar för att bara ha bott här i 10 månader. När han säger fel på något ord är han inte rädd för att fråga hur man uttalar det och så skrattar han med ett skratt som låter som ett äkta tonårsskratt, kluckande och mörkt.

 

Jag frågar honom om han någon gång råkat ut fördomar. Han tar upp flertal exempel. Han berättar om när han för ett tag sen suttit med sina vänner på en buss. På bussen satt ännu några invandrare som han och sina vänner inte kände. Då hade några svenska killar, som antagligen känt sig en aning överlägsna gått fram till de andra och sagt en rad fula ord till dessa oskyldiga killar. Han berättar om rädslan han kände i just den situationen, rädslan för att de sen skulle ge sig på han själv. Hur han kände sig hotad men att de inte kunde göra något ändå. Jag ser hur besvärad han känner över att prata om det här, rynkan i pannan syns tydligt.


”Man måste gå förbi”, så säger han när han berättar om hur han hanterar fördomar.

Han ger ett eget exempel på om en svensk bråkar med en invandrare. ”Jag kan bara försvara mig genom att gå därifrån” säger han. Jag får en klump i magen över att höra sådant. Varför ska inte han kunna försvara sig? Ska vi verkligen ha ett sådant samhälle?

 

Tick, tick, tick, tick. Jag tittar på klockan och tiden går fort, jag har egentligen bråttom men jag känner inte för att gå än. Så börjar Erik berätta om sin familj. Om saknaden och hur ingen kan göra det bättre. Han berättar om hur mycket han tycker om Sverige för vad landet gjort för honom, att de tog in honom, att han hade tur som fick bo hos en svensk familj. Men samtidigt säger han hur trött han blir på Sverige ibland, i de stunder när folk tittar speciellt på honom i en affär så säger han med en sorts tomhet i sin röst: ”Jag känner mig ensam i Sverige”. Jag blir illa berörd över att höra tomheten i hans ord som slås mot mig. Han ska inte behöva känna sig ensam. Jag blir ännu mer illa berörd när han berättar om hur svårt det är att ta kontakt med svenskar, att andra utlänningar är otroligt välkomnade medan svenskar verkar ha svårt för att ”vi” finns.

 

Det är snarare Erik som för samtalet vidare än jag själv. När han helt plötsligt tystnar och tittar på mig och ler ett snett leende så säger säger jag att jag inte tror att jag behöver något mer. Han ber om att få läsa igenom det jag skrivit och efter ett tag i texten så pekar han på skärmen och säger ”Där, det stavas så” Jag skrattar till lite, hans bestämdhet och självsäkerhet är underbart att se. Jag rättar till ordet och han läser vidare. Sedan sätter han sig tillbakalutad i stolen, precis som han gjorde i början. Hans händer är knäppta över magen. ”Tack” säger jag, samtidigt som jag drar på mig min skinnjacka och drar ut stolen så det gnisslar ett ilande ljud i rummet. Och sedan går vi ut genom dörren. Vi tar sällskap och när vi står utanför hans klassrums dörr så tittar jag honom i ögonen. ”Tack” säger jag igen, jag får en stark lust över att krama honom som tack, men vi skakar ett slarvigt handslag innan jag fortsätter framåt i korridoren. Jag kliver återigen ut genom dörren med mina DrMartens släpandes över mig. Stannar upp, lämnar en lättad suck efter mig innan jag går vidare. Jag lägger märke till hur det slutat regna, kriget är över, hundratusentals har fallit döda till marken, sedan trampar jag på dem när jag går innan dess själar blir ett med asfalten.

 

Jag blickar ut över ängar och skogar. Allt har ett täcke utav höstfärger över sig. Jag kan se mig själv speglas i bussens glasruta. Jag lutar tinningen mot fönstret och känner hur bussens motorer arbetar för att ta oss fram längs vägen. Jag hör någon prata i bakgrunden på ren, klar svenska. Av ren reflex tittar jag inte dit. Svart, gul, vit eller röd? Det spelar ingen roll.


Hallå, fråga mig något!

Ja, fråga mig något ni vill veta.

Norge.

Imorgon åker jag till Norge, till Mattias. Sex timmars tågresa väntar mig imorgon och halv tio är jag framme. Längtar.
Föresten, Norrtälje-bor. På fredag kommer min första artikel ut i Norrtelje tidning, nothing special, men bara så att ni vet.

En fredag.

I fredags tog jag mig till Bandhagen till den lilla mysiga ettan som Maya och hennes syster delar på för att tillbringa lite tid med mina bästisar.
Efter en några timmars beslutsångest vad vi skulle förtära i matväg så delade vi till slut upp oss. Jag, Lisa och Maya delade på rostbiff, potatissallad och baugetter. Detta åt vi gott på golvet tillsammans.
Efter middagen la vi oss allihopa i sängen för att titta på Idol. Vi kastade skit på André och höll för ögonen när han sjöng... Bokstavligt talat.
Efter detta awww:ade vi oss åt en hel del youtube klipp på söta igelkottar, apor och minigrisar och sen tände vi vattenpipan.
Efter detta så drack vi lite öl, pratade lite, dansade lite och skrattade mycket.
Efter att några lämnat oss fylldes vi på utav Moa och David innan jag Celiah och Elina fick skjuts hem. Sen somnade jag gott medvetandes över att ha haft en underbar fredagskväll.

Något som alltid knackar oss på axeln, del 1.

Synonymer för ordet fördom: Att dra alla över en kam, trångsynt, förutfattad mening, inrotad vanföreställning, ogrundad uppfattning, partiskhet, bias.

”Bara för att det är vi som är invandrare, svartskallar, så tror de att de kan leda allt”

 

Jag blickar ut över Stockholms Gamla stan. Mina ögon möts utav höga hus i klara färger och på min vänstra kind känner jag hur solen träffar och värmer upp de som tidigare blivit svalt utav höstens kalla bris. Jag värmer mina händer genom att lägga de mellan mina korsade ben. Framför mina fötter ligger en hund som ser ut att ha en stark dragningskraft till marken. Han ser nästintill död ut. Och om det inte vore för hundens näsborrar som sakta vidgade sig medan de sög in luft så skulle jag nog trott att den var just det, död. En svag lukt utav instängdhet och köld slingrar sig förbi längs de blåa tunnelbanesätena likt en osynlig orm och slingrar sig sedan vidare upp längs mitt ben och tränger in i mitt luktsinne. Jag kan se mig själv speglas i glasrutan och känner hur tågets motorer arbetar när jag lutar tinningen mot fönstret. Jag hör någon prata i bakgrunden på ren, klar svenska. Av ren reflex så drar jag min blick dit, sedan på de klara husen igen. Men vänta nu? Jag tittar tillbaka. Mannen som pratat är utav indiskt ursprung. Hans hy är gyllenbrun och ser ut att vara len som en babys. Över hans smala kropp hänger en brun mocka jacka och han ser stilig och otroligt vänlig ut. Han håller i en barnvagn och hans gudomligt söta barn håller på med en pappersloppa. Jag skäms över att ha blivit chockad över hans kunskap över att kunna prata så bra svenska. Jag har ju inga fördomar, men tydligen så hälsar de även på mig ibland. Sedan säger hans barn: ”Pappa, pappa! Vilken färg? Svart, gul, vit eller röd?” Och ja, vilken färg? Svart, gul, vit eller röd? Det ska inte spela någon roll, fick jag då bestämt för mig.

 

Genom min pappas kontakt med skolor får jag tag på en skola som har en speciell inriktning för invandrare. Det är den 13 oktober och efter en stressad morgon tar jag mig dit. Skolan är gjord utav rött tegel och har ett nedstämt molntäcke hängande över hela byggnaden. Jag klampar in med mina DrMartens och går mot skylten där det står ”Språkintroduktion”. Det tar ett tag för mig att få reda på vart jag ska ta vägen men tillslut så träffar jag en kille som går på denna avdelningen. Vi blir visade till ett avskiljt rum. Rummet är rektangulärt format med väggar vita som barnens första tänder. På den ena kortsidan av väggen, mittemot där man kommer in, är ett fönster. Utanför kan jag ser hur regnet faller ner. De ser ut att vara i krig, för regnet faller inte i en enda riktning utan med hjälp utav blåsten ser de ut att vilja kämpa för att nudda marken först av alla tusentals droppar. Himlen är disig och solen skiner igenom molnen som när man tittar på en lampa i en överhettad bastu. Vi kall pratar lite och han berättar om sig själv. Han vill vara Anonym, så från och med nu väljer jag att kalla honom Erik. Erik kommer från Afghanistan och har bott i hos en svensk familj Sverige i ungefär 10 månader. Han går på en skola här som han inte vill att jag nämner vid namn och givetvis accepterar jag även det. Mitt första intryck utav honom när jag såg hur de kallade upp honom i klassrummet var att han var ganska blyg. Men det intrycket ändrades snabbt till att visas vara en otroligt trevlig och snäll kille som vet var han står.

 

 

 

 

Vill ni läsa mer?


Seija says hello.

Även fast hon älskar att bitas hur hårt som helst i fingrarna och tårna ibland, fast hon ibland blir helt hyper och rusar igenom fram och tillbaka genom hela huset, fast hon inte alltid vill sova bredvid mig i sängen så är hon ändå världens mysigaste flickvän och dotter.

Växjö.

Igår kom jag som sagt hem, hem från fina Växjö. Och Emma. Jag vet inte riktigt vad som egentligen gör det så speciellt med det där stället, mer än att fina Emma bor där, men alltid när jag är där så känns det tomt när jag väl åker hem. Kanske är det alla goa människor man alltid får träffa, shoppingen eller att jag alltid får träningsvärk i magen över hur mycket jag och Emma skrattar tillsammans. Hade hur som helst en underbar vecka som ni säkert förstår. Med alldeles för mycket shopping, bland annat dessa tre LP-skivor här ovan, som nu sitter fint i mitt nyfixade rum ni ska få se så fort det är helt klart. Vi har fikat, cyklat långa sträckor, tränat, legat i sängarna och bara varit, lärt varandra att titta på varandras favorit serier (jag: gossip girl, hon: one three hill), vi har ätit alldeles för mycket, vi har med två fina tjejer gått på paranormal activity 3 på bio i hopp om att kanske bajsa lite i brallan men så läskig var den faktiskt inte. Vi har gått på maskerad och varit utklädda till Malfoy och Harry, gått lite för mycket all in därav restultatet med en borttappad mobil (men jag hittade den igen dagen efter!), dokumenterade inte så mycket förutom dessa bilder här uppe men ändå har jag haft jävligt roligt.

Längtan.

Det som gör mig glad idag är att jag snart ska boka tågbiljetter till Oslo, till Mattias. På tisdage eller onsdag åker jag och stannar tills måndag.

Dö.

Helvetes jävla dag. Tomt och på riktigt att komma hem utan att träffa Mattias. Glömde mammas födelsedag. Mamma fick Paul McCartney biljetter utav Pappa. Skola imorgon. Vill bara lägga mig ner och gråta.

Växjö.

Nu drar jag till Växjö, för att hälsa på min fina Emma.

RSS 2.0