SAY YOU WILL.


Hej. Jag har gjort en liten film. 

LYCKORUS FREDAG-SÖNDAG.


Har haft en sån jävla fin helg. Lyckorus fredag-söndag. Att äta pizza på golvet, bli vinlullig och ha alldeles för hög musik. Vara omringad av världens bästa tjejkompisar och att inte kunna sluta skratta. Dansa till neonblinkande lampor, musik som dunkar i hela kroppen och bara känna sig så jävla lycklig. 

Tror jag kommer kunna leva på den här helgen ett bra tag nu. 

YESTERDAY WAS HARD ON ALL OF US.

 
Har varit ledig i tre dagar nu. Och det var nog längesen jag har njutit så mycket av att inte behöva ta mig upp och jobba, vilket annars är ungefär sex dagar i veckan. Köpte de fina fotografierna på de två sista bilderna när jag och Pappa var på fotografiska. Så, nu kan jag se John Lennon och Yoko Ono varje gång jag sminkar mig, och Patti Smith och Leonardo Dicaprio varje gång jag ska till hallen. Fint tycker jag. Köpte även den finaste vinröda kappan idag på röda korsett för 180 kronor. Och en glittrig tröja. Sen drack jag en kopp te med Julia, som jag lustigt nog känt sen vi var sex år gamla men det är inte förrän nu vi blivit nära vänner. Vi skrattade så jag fick ont i magen och nästan började gråta, pratade om dumma känslor och sånt som finner sig i våra liv just nu. Sen har jag varit på yoga med Malin! Oväntat skönt och behövligt. Imorgon är det fredag och jag ska få dansa och dricka öl. 

EN SOMMAR.

12 maj var senaste gången jag skrev, det är mer än 6 månader sen. Hela tiden skrämmer det mig över hur fort tiden igår, för mig var det nyss sommar, för mig är Kenya något som hände precis. Men en sommar har redan passerat, och den här hösten är snart också bara ett minne blott. Och sen så är vintern här. Snö. Kyla. Fingervantar. Varm choklad och saffransdoft. 

Hursomhelst: jag hade en fantastisk sommar. Jag var faktiskt väldigt redo för att lämna Kenya och allt vad det innebar, jag var redo för nya äventyr. Och äventyr blev det, och blir.

Hela sommar 2013 så har vi har trängts i min studentlägenhet sent in på nätterna eller tidigt in på morgonen. Somnat alldeles för många i en 1.20 säng så fötterhänderbenarmar är överallt vart man än vänder sig. Ätit middag på golvet med plastpåsar som tallrikar för att det inte finns några rena. Vi har öppnat en champange klockan 5 på morgonen och varit på efterfest till 8. Vi har hoppats för mycket och vi har skitit i allt. Vi har tagit båten till Åland och campat en natt bara för att. Jag har varit i Finland hos mina föräldrar och sovit, ätit knackkorv och bastat. Och vi har dansat. Dansat till bastung house, Musikkollektivet, på C12 till Krisitan Anttila, på en regnig Popagandafestival till Håkan och på onsdagsklubb. Allt för ofta så har vi skriksjungit falskt till låtar som vi tycker passar in på precis den här sommarn. Jag har ramlat och fått sy två stygn i pannan. Jag har hånglat och jag har ångrat. Skrattat och glömt. Gråtit och haft ångest i alla dess former. Svurit och spottat och hoppats.
 
Vi har varit högt över silososarna men långt åt helvete nere i ån. Precis så som den här staden gör med en. 



 

FOTOGRAFISKA

Jag och pappa har gjort det till någon sorts tradition att någon gång med jämna eller ojämna mellanrum åka till Fotografiska i Stockholm. Idag var en sådan dag. Vi åt lax- och räkmacka, jag drack lättöl och pappa te och sedan såg vi på fyra fantastiska utställningar: Marcus Bleasdale, Paolo Roversi, Pieter Hugo och Inta Ruka. Inta Ruka var favoriten, gripande svartvita porträttfoton där det under många bilder stod en liten historia om människan i fotografiet, vilket bara gjorde det ännu mer spännande. Se den! Det är något speciellt med att vandra runt bland stora fotografier och bara höra fotstegen från andra människor i rummet som gör precis detsamma. 



 

HEJ

Jag tror jag saknar det här lite för mycket. Så därför tänkte jag försöka mig på att skriva lite här då och då. Igen.

FRÅGA MIG NÅGOT.

Eftersom jag förmodligen är världens sämsta bloggerska så tänkte jag i alla fall att jag kunde ställa till med en frågestund. Så, fråga mig vad ni vill om vad ni vill om ni vill. Jag lovar att svara så ärligt jag kan. 






Down Under


Att falla från 60 meter.


Något utöver det vanliga.


Isabelles video. 

Ikväll satt jag helt oförberedd vid min dator när jag helt plötsligt bara hör något starkt utanför fönstrena och känner hur det mullrar till. Stänger av mitt serietittande och märker att det är skottlossning. Och det var inte bara ett, två, tre skott utan över femtio skott som avlossades precis på Ngong Road utanför skolan. Jag och Frida trodde bokstavligt talat att det var nu det skulle bli valkaos och jag var helt upprymd av något sorts adrenalin och panik. Vi ringde Antoine, vår boardingföreståndare, och hans order löd “Gå inte ut, håll er borta från fönstren och ifrån väggarna!”. Aldrig varit med om något liknande. Tydligen så var det poliser som jagat en bil där det befann sig människor som rånat ett apotek. Fyra döda.

Ibland påminns man verkligen om vilket annorlunda land man lever i. 

Svartvitt.



I helgen.



Jag vet att jag är sämst på att uppdatera här. Men, jag känner mest för att blogga när jag har något roligt att komma med. Som nu! För i helgen ska jag och några fler nämligen göra precis det som videosarna här uppe visar: bungyjump och rafting. Man fick välja antingen eller, eller både och. Jag valde båda och jag är så äckligt laddad. Jag har velat hoppat bungyjump sedan jag var tio så det fanns inte ens chans att jag skulle strunta i något av det. Längtar. 

We're in Diani, bitch.

Har varken hunnit berätta om Mount Kenya eller den fantatiska semesterveckan efter i Diani. Men, vi börjar med det bästa. 

Vi kom hem från Mount Kenya på måndagen och vi var alla helt möra i kropparna. Men inte hindrade det mig och sex kompisar ifrån att packa upp och packa om för att sedan halv fem på tisdag morgon, efter en timmes sömn, hoppa in i en safaribuss med destination: Diani, kusten. Det blev en tio timmars resa med kroppsdelar som ständigt somnade efter de alldeles för hårda och alldeles för obekväma sätena. Till slut, så kunde vi känna Mombasas kvava luft komma in genom fönstrena och göra en alldeles sådär klibbig som man bara blir på kusten. Vi såg det turkosa havet och trots minimala timmars sömn så kändes allt så himla, himla bra. 

Efter ett stopp på Nakumatt för att handla en massa förnödigheter så hittade vi till vårat hus som jag, Rikard, Kalle, Elin, Karin, Gustav, Emil och CC hade hyrt. Papaya Garden, hette det, och var otroligt stort med kök, pool, en veranda och en kalkon med namn Big T som kucklade hela mornarna när man vaknade upp. 

I sex dagar stannade vi där. Och de här sex dagarna är utan tvekan några av de bästa dagarna i hela mitt liv. Det var ett perfekt sätt att återhämta sig efter att ha bestigit ett berg. Och en perfekt kombination av den afrikanska hettande solen, svalkande dopp i den indiska oceanen, god mat, stränder vita som snö och mjuka som nytvättade lakan, att dansa barfota på Fourty Thieves med världens bästa vänner tills småtimmarna närmade sig då vi satte oss på en pikipiki hem, skrikandes och sjungandes. Inga regler, inga måsten och ingen press. Vi njöt, kan jag lova. På alla sätt och vis och jag har varit i ett konstant lyckorus som jag aldrig ville lämna. Men söndagen kom och vi fick packa ihop våra grejer och återigen hoppa in i buss hem till Nairobi.

Och nu är vi här igen. 

Bilder tagna av mig. Inga bilder får tas utan mitt tillstånd. 

Mount-fucking-Kenya.

Imorgon försvinner jag från både Nairobi, internatet och från min varma, sköna säng. För då, ska jag och mina fina internatkompisar nämligen börja ett av vårat livs största, förjävligaste och häftigaste äventyr: Vi ska bestiga Afrikas näst högsta berg Mount Kenya på 5199 meter över havet. Jag har precis tagit min sista dusch på fem dagar (dessutom utomhus med en slang då det är vattenbrist just nu, tack u-landsproblem) och väskorna är packade och klara. Nu kör vi, för jag SKA upp till den där jäkla toppen. 
 


Någon sorts kärlekshistoria.

En gång var jag kär.


Sådär förbaskat kär i en pojke och ibland levde vi som i en klyscha. Han förtrollade mig med sin kärlek som var till för just mig. Omfamnade mig med sina kraftiga, muskulösa armar med blod som strömmade av trygghet. Ibland somnade jag med kyssar som smakade tandkräm och öl när han vinglat hem från en sen utgång. Och ibland vaknade jag upp av kyssar som smakade nyvaket. Då gnuggade jag mina morgontrötta ögon och fick se honom i solens motljus som formade en ljus aura omkring hans kropp. Han räddade mig. Han och hans aura. Och Han fick mig att inse vilken fin kärlek det faktiskt finns. Inte bara den där förjävliga, den vi förstås också kunde ha. Som när vi bråkade och jag gjorde bort mig, eller hur vi etsade fast oss på småsaker och ingen av oss ville ha fel. Alltid rätt. Men till sist sa förlåtförlåt och jag är dum i huvudet och du är värd bättre. Men det är alltid såhär, sa Han. Jag sårade honom. Han sårade mig. Men vi älskade varandra. Och ibland var det det enda som behövdes. 

Och ibland inte. Ibland var det inte tillräckligt. 

Som när vi satt på min balkong och Han sa att Han inte visste vad Han kände, om det räckte till. Då hjärtat gick i glassplitter och splittret gjorde sönder varenda organ, kärl och blodåder i min kropp. Eller som när jag såg honom gråtandes för första gången, på grund av mig, i en tunnel i Norrtäljes svala sommarmorgon. Och så har vi då när jag i panik sprang hem till honom barfota mitt i natten när jag hade hånglat med en annan veckan efter vi hade gjort slut. Bad i ett hulkande om att få komma innanför dörren och när jag till slut fick så sov jag vid hans fotkant på sängen bara för att få vara nära honom en sista gång. Lyssnade på Veronica Maggios ”Snälla bli min” och grätgrätgrät. Och var tom. Känslokall och oändligt tom på kärlek och fylld av glassplitter.

Men.

Sen fann vi varandra igen någonstans bland tälthavet, ölburkar och illaluktande sopor på en festival några veckor senare. Vi hade det där leendet i ögonen och på läpparna. Vi bara visste precis där att det skulle bli vi igen, vi var inte färdiga än. Så vi fann varandra, än en gång, bland varma sovsäckar och svettiga mornar av den starka solen i juli. Och vi åkte till Spanien där vi blev sandiga, fulla, drömmande och kära. Trodde Vi. Trodde jag. Trodde Han.

Men.

Vi hoppades nog lite för mycket. Och jag var nog egentligen inte redo. Inte alls. Så det Vi som fanns tidigare försvann igen precis då sommaren började lida mot sitt slut. Jag träffade en annan. Han träffade en annan. Försökte trösta mig med annat hångel fast jag visste hela tiden att inget hångel kunde bli bättre än med just Han. Därför kom augusti och på något sätt och räddade oss, då vi möttes igen. Jag satt i en alldeles för stor och stickig tröja med honom på en bänk. Vi båda visste. Vi hade sårat varandra igen, jag dig och du mig. Femton minuter senare låg vi och hånglade i baksätet på hans bil. Så lätt det kunde vara, vi kunde bara inte vara ifrån varandra.

Men.


Allting tar slut. Precis som sidorna i en bok, ett liv, en dag eller på sida hundraåttioåtta, vid nittio år eller när klockan slår 00:00. Vi valde bara att sluta lite för tidigt, vid 13654 kilometer. När jag valde att följa mina drömmar och fly till Kenya för tio månader, och Han kunde ju inte följa med. Vi trodde för allt i världen att det skulle fungera, men det gjorde det inte. De där 13654 kilometerna var för mycket för vad vi redan hade klarat. Och det var bara så.


En gång var jag kär. En kärlek som krossades av drömmar.

 


Om

Min profilbild

RSS 2.0